Tre steg från Jane Birkin

 
1. Bränn din BH. BH:s är för töntar utan stilkänsla eller medelålders grodliknande människor som drömmer om ett annat liv.
 
 
2. Gå alltid runt med en korg, oavsett årstid. I korgen kan du ha ett paket chokladcigaretter, en pepitamönstrad basker och munskölj (det är bara ett förvaringsexempel).
 
 
3. Var barbröstad och se obesvärat barskrapad ut, men gå för Guds skull inte utanför din skokartong barhalsad. Små, tunna halsband gör dig faktiskt lyckligare, det är tekniskt bevisat.
 
 

Nu nu nu

 
Jag mår bra, men jag är hudlös. Mina knäskålar värker efter att ha promenerat med mamma hela dagen, hennes skratt ringer i mina öron. Jag känner mig som ett barn när hon gnuggar mina händer för att värma dem, och jag känner mig som en vuxen när det finns saker jag inte säger till henne. Hon kommer tidigare än hon ska och jag blir irriterad. Jag vill inte gå runt i pyjamas när hon kommer, vill ha ätit frukost, ha ställt fram frukost till henne, låta pigg, glad och trevlig. Vi dricker ljummet kaffe ståendes vid diskbänken, jag bläddrar förstrött i tidningen och hör P gunga konversationen framåt. Han är ett band mellan mig och mamma. Jag tänker på  en som brukade med ansiktet in mot kylskåpet i en timme på morgonen i sitt barndomshem. 
 
 
Rabarberyoghurten vi beställer till frukost smakar sommardag. Våra energinivåer går om varandra, men de synkroniseras allt mer för varje minut som passerar. En bit bort från de stimmiga gatorna och de kalla husväggarna är den istäckta grönskan full av små, fjuniga knoppar. Här ute flyter samtalet lättare, himlen verkar högre och jag känner mig inte felplacerad eller i otakt. Jag ser hennes ljusa hår, det jämna leendet och de klara ögonen, men jag försöker inte göra något med det. Vi går tillsammans och ibland är det bättre, ibland sämre. När jag kommer hem är jag trött i själ och hjärta, men inte nedslagen. Jag känner att det är lätt att älska.
 
 
Allt som folk säger fastnar. Det är som att jag har suttit i en bastu väldigt länge; porerna är öppna och allt tar sig in. Jag vet inte varför. Men det är underbart att våga känna. Jag kan inte gå genom livet som en maskin, och stöta bort alla tankar och känslor. Jag måste skriva om dem, grubbla över dem, vrida och vända på dem som blanka stenar i min hand. Först då kan jag ta reda på vad jag ska göra av dem. Jag försöker lära mig att hitta en medelväg mellan att känna in och att släppa taget.
 
 
En isvind griper tag i mitt hår. Jag hamnar i en cykelkö. Sommarens dagar randas.
 
 
Det blå cirkustältets toppiga torn skjuter som raketer upp mot den molnfria himlen. Jag vaggar fram och tillbaka till musiken som försiktigt trasslar upp alla små knutar innanför revbenen. Jag skulle kunna dra med handen över dem och känna hur de lossnar.
 
 
Sarahs toner har skallat mig, mitt i den förlamande tröttheten. Min livmodertapp skakar i tusentals minimala vibrationer som ebbar ut och försvinner. Magen känns tom, men kompakt i sin ihålighet. Jag sov bara fyra timmar inatt. De andra är pigga och glada. Så fort vi står stilla och inget händer segnar jag ihop och sluter mig som en mussla. Stingslig och svettig irriteras jag över min oförmåga att vara trevlig och slappna av samtidigt. Jag verkar bara kunna antingen eller. Röster och konturer glider bort, att behålla greppet om samtalet är som att försöka fånga slemmig fisk med bara händerna. Jag skrattar men det är nog inte äkta. Ovanför oss tornar gröna träd upp sig och på alla sidor rullar gula fält och torra gräsmattor fram, men min själ är kvar i stan. Långsammare än kroppen reser den fortfarande söderut för att möta mig. 
 
 
Skrivbordets glasskiva känns kall mot mina underarmar. Mjukt kaffeskum i gommen. Inte böja mig, inte glömma vem jag är, inte skämmas över någonting. Men det är svårt att vara i en nästan helt osynlig hierarki. Att rodnande inse att jag faktiskt bryr mig. Fortfarande, fastän jag är så mycket äldre nu. Vissa saker förändras visst aldrig.
 
Det känns avigt att kräva folks närvaro och ordlöst be dem säga ett par ord eller kanske utbringa en skål. Med minuterna som tickar, höstens papper och gem och pennor och telefonsamtal som läggs på hög i kontorslandskapet och ständigt pockar på uppmärksamhet. Uppgifterna väller in genom dörrarna och korridorerna ekar ihåligt av hårda, snabba steg mot golvet. Blicken rakt fram, le och visa alla tänderna.
 
 
Jag vill inte se mig om över axeln, älta vad som kunde blivit och avkräva ihåliga löften. Jag vill inte prata om varför allt blev som det blev och inte på ett helt annat sätt. Men jag ryser av tanken på att ingen ska dyka upp, skammen i ögonen hos de två eller tre andra, som med sammanpressade ansiktsuttryck rör runt i sina kaffekoppar. Begravningskaffe.
 
 
Orden far och flyger, som små pilar borrar de hål på huden och tar sig in där de gör som mest skada. Mina armar är fulla av blåmärken, mina muskler är fulla av leda och mitt huvud är fullt av dissonans som ljuder och vibrerar så att jag inte kan tänka ordentligt. Det är som att försöka läsa bokstäver på två centimeters avstånd. Kanterna suddas. En helhetsbild går inte att få.
 
 
Samtidigt har något vaknat inom mig, som har legat i dvala mycket länge. Det sträcker sömndrucket på sig, tumlar runt och ser på världen med nyvakna ögon. Ett halvt andetag, en lillfinger mot mitt innerlår, vad jag ser precis innan jag öppnar ögonen, smaken längst bak på tungan, att kunna andas igen. Känslor jag inte äger utan som jag har till låns. Jag vill lära mig njuta av saker utan att behöva behålla dem.

Som kärlek när det tåras

 
Det är sommar nu. Den bara kom. Jag sitter i köket och solen silar in genom fönsterrutorna. Mina sittben skaver av för mycket sittande, för lite springande och för mycket stiltje. Men kanske finns det en poäng med det? Kanske måste jag ägna alla långsamma veckor åt att lära mig behålla lugnet även när stormen river inombords. Inuti mig sprakar glöden som vanligt. Jag försöker andas djupt; fylla bröstkorgen och magen inåt, bakåt och utmed sidorna.
 
Jag har börjat yoga och har gått tre gånger redan. Mitt hjärta dunkar så att det susar i öronen när blodet forsar genom kroppen till huvudet. Pannan mot golvet och blicken mot fötterna; känna alla tår och känna alla fingertopparna. Jag kniper ihop ögonen och håller ut. Efter halva passet glömmer jag mitt pickande hjärta och svetten under handflatorna. Tiden rullar på medan långa, smala, korta och mjuka kroppar dansar fram i salen. I slutet fyller våra röster, som magiskt hittar en och samma metalliska ton, rummet och blandar upp regnets smatter mot takfönstret. 
 
 
Hela tiden dras jag åt olika håll. Jag vill ägna dagarna åt något meningsfullt men så fort jag känner attt jag inte lyckas med det blir jag nedstämd och inåtvänd. Jag ligger i sängen mitt på dagen, känner solljuset värma mina ben och hör bilarnas larm på gatan nedanför. Sommaren i stan är framför allt bullrig. 
 
 
Samtidigt som jag vill ägna dagarna åt sådant som skänker mitt liv mening, vill jag inte slarva bort min kreativitet. Jag är rädd för att städa, tvätta och plantera bort min tid. Och samtidigt: är det inte livet och levnaden som håller lågan tänd? Att stänga in mig själv, andas inomhusluft och låta glasrutorna skilja mig från den verkliga världen borde knappast gynna skaparglädjen. Men när jag sätter på mig kläder för att gå ned till ett kafé äts tiden upp, minut för minut, av värdsliga ting. Allt runtomkring river bitar från min dag tills nästan ingenting finns kvar. 
 
 
P fyller år imorgon Han blir 28 och det är ju också en anmärkningsvärd ålder. Jag satt bredvid mamma, tusentals meter ovanför alpernas snötäckta kam, när det slog mig att också jag skulle bli 28. Vid 28 sitter man på kontor. Man har en Filofax (jag har en Filofax, slår det mig när jag skriver detta) och hela strumpbyxor. Man ringer viktiga samtal och inom ett par år ska man ha barn. På kvällarna går man på dyra restauranger och skrattar åt alla som inte har lyckats lika bra på livets snåriga stig som en själv. 
 
 
När jag är 28 har jag fått ut min juristexamen för ett år sedan. Kanske har jag ett jobb? Jag och P kanske precis har sålt lägenheten i Mälarhöjden och köpt vårt drömboende på Sätertäppan, som vilar på en lummig kulle en bit ovanför stadens brus, i ett mossgrönt hus med jämna fönsterrader och små bäcksvarta gjutjärnsdetaljer. Kanske har vi en liten hund, en alpenländische dachsbracke som heter Bruno, och kanske bråkar vi mycket mindre. Kanske har jag lärt mig att hantera mitt temperament och betrakta mitt humör och mina svallande känslor som något sekundärt; som lager av blöt färg ovanpå en stadig grund, som akvareller jag kan blanda ut och måla om, som virvlande ljus och mörker i en ombytlig lek där det ena inte är bätte än det andra: det bara är. Kanske har lite av allvaret runnit ut och något annat runnit in. 
 
 
Jag ska ta fram min Filofax. Jag ska skriva dagens planer med mina bästa svarta pennor och så ska jag sluta vara så rädd för att allt ska rinna mig ur händerna. Mitt liv, min historia, mina drömmar och min studs i steget kommer inte – från ett ögonblick till ett annat – att försvinna för alltid. En dörr stängs och en annan öppnas. 
 
Stackmoln fyller himlen. Jag hör kyrkklockans klang ljuda som musik, och en svängande lastbils tunga hjul mot asfalten. Det är måndag, ganska varmt och nu är min kaffekopp urdrucken. Det här är också bara ett liv, varken mer eller mindre.
 

Den vackraste våren

 
Himlen är blå igen. Det kan inte bli vackrare. Jag kommer att titta tillbaka på den här våren och minnas det som att solen alltid sken. Att jag helt saknade anledningar att vara ledsen, men problemet är – tänker jag, ibland – att vemod och vilsenhet är en så stor del av mig att känslorna gör mig starkare. Lite som att viktiga kedjor klippts av och jag flyter ovanpå allting utan att delta, när jag är lätt och lycklig. Jag vill berätta hur jag vecklar ut mina känselspröt och nuddar vid en hinna som suddar och förvränger. Alla där på andra sidan verkar inte märka eller bry sig om att dimman skiljer oss åt. 
 
Jag antar att den här bloggen är ett försök att återta makten, och placera mig själv längst fram i tåget som rusar förbi station efter station utan att jag är säker på vart det är på väg. Det är dags att tänka efter. Jag vill sätta orden på pränt så att jag kan äga dem, så att de slutar flyga runt i luften som maskrosbollar efter att man blåst på dem. 
 
 
Alla mina texter nu för tiden handlar om att kunna skilja på rätt och fel. Insinkten, så underbart ombytlig och naiv, ställs mot den samlade erfarenheten som är knastertorr och förmanande. Vilket av de två ska ge efter, och varför var det här inget problem tidigare? Full av frågor utan bra svar går jag in i april som har gröna knoppar i sitt hår och fyller himlen med sitt ljus.
 
 
 
Jag skriver en text i en antologi. Det är en fånig grej, egentligen, men jag känner mig stolt även om friexemplaren kommer hem och det är en vanlig mailadress tryckt på första uppslaget. Så ges den i alla fall ut och om jag ser snällt på det kan jag tänka att jag uppnår ett av de där, å ena sidan oöverstigliga och å andra sidan obetydliga, målen som jag satte upp för mig själv någon gång i tidernas begynnelse.
 
 
Efter antologin går jag in i ett tillstånd av total hängivelse. Jag skriver av föreläsningar, stryker under paragrafer i lagböcker och sitter på biblioteket med E. Hon kommer ihåg att boka rum och jag kommer för sent, alltid med andan i halsen. Jag försöker kompensera genom att köpa med mig blaskigt kaffe med havremjölk, som jag vet att hon gillar. Solen lyser in genom de höga fönstrena och skolbarnen skriker och skrattar. Vi sitter med näsorna djupt i varsin bok i ett rum som luktar behagligt av damm och rengöringsmedel. Det känns som gymnasiet, när vi spenderade varje vaken minut tillsammans. 
 
Vi hade en period precis efter gymnasiet när vi inte sågs så mycket. Min kropp skapade ett litet hål, en trasig liten saknad. När vi sågs var luften full av förväntning, till den grad att mötet obönhörligen måste sluta i besvikelse. Hon representerade allt som varit, alla dagar som passerat för att aldrig komma åter. Allt jag till slut slutade sakna. Inte för att jag inte längre behövde eller längtade efter det, utan för att det sorterades in så långt bak i minnesboken att jag inte orkade med att leta fram dem, när jag låg i sängen på kvällen och samlade tankar så att jag skulle kunna somna. Eller då befann vi oss bara på olika platser. Eller då glömde jag bort henne eftersom jag skaffade pojkvän.
 
Det knyter sig i magen. Men livet är så svårt och består av så många slingriga stigar. 
 
 
 
Om fem dagar åker jag, T, R och L till Paris. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om Paris, om kullersten som är täckt av morgonfukt och den blekvita kontinentalsnäcka som öppnar sitt skal, bjuder in till dans mitt på torget utanför Louvren som säker heter något men precis vad minns jag inte just nu. Att dricka rödvin med benen i kors över en plåtstol, och känna solstrålarna värma fotryggen. Vi sitter på hårda, kalla pallar på uteserveringar, och jag hör tre röster jämte min blandas upp med musik från gathörnen, under ett par majdagar som tar slut för fort.
 
Men nu skiner solen för första gången sedan imorse, jag har lagat min cykel och himlen är svartblå i horisonten. Om några dagar är det Valborgsmässoafton. Jag, E och K ska åka ut till min pappas landställe i skärgården. Vi ska andas grön luft, bada i havet så att vi skrattskriker och väcker hela ön, berätta hemligheter, sova i täcken som luktar förråd och plocka en bukett och ta med tillbaka till stan, helt vissen och ynklig av för många timmar utan vatten.
 
 
 
När jag känner mig osäker, tänker jag: allt det där som de söker efter, det har jag redan. Jag måste bara förstå att det inte blir bättre än såhär, vi kan bara leva här, och fortsätta med det. Ingenting förändras någonsin. Det är varken bra eller dåligt; det bara är. 

Öar och kedjor

 
Jag vaknar upp svag men lycklig under en klarblå himmel, i det lilla tält vi byggt åt oss i sovrummet för att avskärma oss från gatuljuden utanför. P kommer med kaffe som kallnar medan jag vandrar ut från och tillbaka in i sömnen, medveten om att han är där men med mina drömmar på inte mer än en armlängds avstånd. Jag vill inte vakna riktigt ännu. Jag drömmer att jag vadar genom ett båsvart träsk fullt av sjögräs, tillsammans med tre tjejer på jakt efter en väska som försvunnit med en buss på andra sidan. Jag känner mig stark, trots att vattnet är kallt. Vi är en och samma kropp som vadar mot ett gemensamt mål. Vi simmar för min skull, det är min väska. Tjejerna bär ansiktena hos människor som mött mig med kärlek, trots att jag inte känner dem. Jag tar det som ett tecken på att de tycker om mig på avstånd.
 
När jag vaknar på riktigt har P gått hemifrån, pussat mig på pannan och lämnat tidningen på sängbordet. Jag dricker det kalla kaffet, duschar varmt och sminkar mig mindre än jag brukar. Känner ett behov av att vara ren inför den stundande dagen. Jag är fylld av en underlig känsla av att något har växt färdigt, att ett frö som har grott i tio år äntligen har slagit ut sin blomma, och samma morgon som det gjorde det är en väntan jag inte ens märkt att jag burit på plötsligt över. Det kan bero på flera saker. Jag läser en blogg jag glömt bort, och inte har läst sedan innan jag och P blev tillsammans, om en ung kvinna som reser jorden runt med sin bebis på höften. Hon sitter på olika gräsmattor, tar storögt in människorna runtomkring sig, dansar, har ångest, lämnar ut sig själv till andra på ett sätt jag aldrig klarat av men ändå, minns jag när jag läser, drömde om att lära mig göra en gång i tiden. Jag ville hänga min kamera över axeln och öppna ögonen, höja ögonbrynen, och le mot världen och alla människor i den. Se att de bar på kärlek, precis som jag, och att vi kunde dela den.
 
 
De senaste veckorna har jag öppnat mig utan att riktigt veta hur. Jag har bara märkt effekten av det. Plötsligt ligger jag i soffan med en vän som kärleksfullt smeker mina fingrar, och jag är stilla och tänker att jag inte ska röra mig, utan njuta av stunden utan att vara orolig för att den ska ta slut. Jag tar flera promenader med en person jag inte umgåtts med på flera år. Gångerna är en kedja, inte som separata öar i havet. De har inget slut och ingen början. Vi tar vid där vi skiljdes åt, pratar om vardagliga saker och känner inget behov av att göra stunderna till något de inte är. Vi är bara två nära vänner som känner vårsolens första strålar smeka kinderna,  och vi vet att ingenting särskilt, ingenting spektakulärt, måste hända. Vi upptäcker delar av staden jag inte sett förut, tappar bort oss och hittar rätt igen. Vi skrattar, precis som vi alltid skrattat, skrattet som är fundamentet i vår vänskap, men vi är inte rädda för att det ska ta slut. Vi jagar det inte utan låter det skölja över oss, när det kommer naturligt. Och jag förstår att jag känner mig mest som mig själv när jag får skratta, och att delar av mig som jag trodde var borta ändå finns kvar, på något sätt.
 
 
Jag har börjat tänka såhär: om jag inte vet vad någon tänker, kan jag lika gärna låtsas som att den tänker det som är det bästa för mig. Jag tänker att människor jag träffar på varma barer vars fönster ligger som eldflugor längs den svarta gatan, blir glada över att de träffar mig. Ibland glömmer jag bort mig, och känner ångesten gripa tag i min kropp, så att jag krampar och viker mig dubbel av skam. Jag biter i läppen, hårt. Men sedan minns jag mitt löfte: jag vet inte, så jag måste förhålla mig till den bästa av sanningar. För att klara av livet, för att orka le och för att våga gå framåt. För att inte ramla ihop i en liten pöl av skam och skuld. Så jag öppnar åter ögonen och tar djupa andetag, låter gyllene värme fylla mig och sippra från lungorna ända ut i tårna och fingertopparna. 
 
 
Jag, P och P:s kompisar äter middag på en restaurang. Det är mörkbrunt och murrigt och stämningen är fin. Men jag känner att jag har svårt att bidra, att träffa rätt tangenter i musiken som är vår konversation. Jag tar sats och trycker ned men det blir fel och jag stänger in mig i ett skal, går på autopilot. Tittar på mig själv i spegeln i badrummet och känner mig utklädd.
 
Dagen därpå vaknar jag torr i munnen. Jag har svårt att förstå varför men det är lördag och solen skiner, jag och P städar vårt hem, och han städar mer än jag. Jag går från rum till rum i den lilla kojan, högt över bilarnas tjut, tittar på kyrktornet och hör orgelspelet segla in genom de öppna fönstrena. Jag diskar tills mina underarmar blir rödflammiga av hettan och diskmedlet. När eftermiddagen kommer åker jag till en gigantisk galleria med L och J för att titta på en fotbollsmatch. Miljoner och åter miljoner människor verkar trycka på oss från alla håll, de skriker och sjunger och jag blir mindre och mindre för att lämna plats åt dem. Jag behöver landa igen, jag söker efter en fast plats från vilken jag kan växa och värna mitt utrymme, så att jag inte försvinner. I slutändan skrattar vi ändå, och gungar med i hejaramsorna. Jag tittar på två av mina äldsta vänner och minns hur de var när de var små. Och tänker att de är olika nu, fast ändå samma. Vi har flätat ihop oss i våra minnen, våra barnjag är lika goda vänner som våra vuxenjag är. Det slår mig att jag knappast tänker på hur de ser ut längre. Jag tittar på dem och ser unga kvinnor, barn och tonåringar på en och samma gång. 
 
 
När matchen nästan är över går vi ned, helt nära planen, och någon skriker att vi står i vägen så vi böjer oss mot marken och klättrar tillbaka upp igen. Vi skrattar och struntar i att vi stört någon. Det är en skön känsla, som jag inte alltid vill känna eftersom den innebär att jag använder någon annans missnöje för att ha roligt, men som kan vara viktig att känna ibland ändå.
 
 
Vi står på dansgolvet på en bar och L vill att vi ska säga allt vi älskar med de andra, och vi gör det. Jag minns inte vad de sa, men jag minns vad jag sa till dem, och hur skönt det kändes att släppa alla spärrar och ropa ut hur vackra jag tycker att de är på både insidan och utsidan. Vi står mitt i folkmassan i en liten ring och våra händer är asammanflätade, och vi pratar i munnen på varandra, och det fullkomligen brinner om oss. Jag säger sådant som jag alltid tänkt men aldrig sagt, trots att jag alltid velat säga. Jag säger: var ska jag börja? Och undrar verkligen i vilken del av det ändlösa förråd av komplimanger som jag vill dekorera dem med, hänga runt deras halsar som gnistrande halsband. Jag är så lycklig i den stunden, över att få dela, över att få ge, över att få bli lyssnad på.
 
När vi går in i baren ser vi personer vi inte träffat på tio år och jag känner mig underligt oberörd. Jag trodde inte det, jag trodde att jag var mer hudlös och mindre tom. Men jag finner mig själv stående bakom L som hälsar, betraktandes hela scenen, som att jag skulle kunna vara utanför allt. Som att L och J skulle gå vidare in i natten, tillsammans, med det här sällskapet, men att min väg skulle svänga åt ett annat håll, nu. Men naturligtvis hälsar jag med ett förvånat leende, och ingen av oss verkar vilja att det ska ta slut. L köper öl åt oss och varje mening blir en liten konversation där vi står, halvt på väg redan, men ändå som att vi vill stanna. Till slut slår vi oss ned, en gemensam övernskommelse fast vi intalar oss senare, när de har gått, att de bjöd in oss. 
 
Jag sitter med huvudet i händerna och känner värmen från ljuslyktan mitt på bordet och vi skrattar, pratar tyst om minnen och människor vi en gång kände. Jag känner hur jag förlorar mig själv, pratar för högt och för mycket, men kan inte sluta. Jag känner ett behov av att underhålla alla runt hela bordet och när vi byter platser tänker jag att det är för att de vill sitta en bit från mig, att de är trötta på mina ord. Men när jag tänker över det igen vet jag att det inte är sant. Jag håller mig fast i kanten, vill inte trilla ned i något mörkt hål, vill njuta av hur natten vecklar ut sig till något minnesvärt. J, L och jag lyfter varandra som vi inte brukade göra när vi senast umgicks i den här konstellationen, skrattar åt varandras skämt, ger varandra komplimanger och berättar för alla hur intressanta, intelligenta och kärleksfulla vi är. Värme fyller utymmet mellan oss. Mina kinder hettar.
 
 
J köper champagne med fem glas, till hela bordet. Där och då förstår jag inte att jag senare kommer att vara tacksam över att de gjorde så. Jag känner, när jag vaknar nästa morgon, en varm och trygg kärlek till J och L som lär mig gå rakt och tar mig med, puttar mig med lätta knuffar i den rätta riktningen. Utan att säga ett ord när jag protesterar, frågar dem högljutt varför de köpte champagnen, för att jag tror att det är en konstig sak att göra, när det egentligen är den mest naturliga sak i världen. De fyller bara tålmodigt upp åt alla, och låtsas som ingenting om jag exempelvis råkar säga fel sak eller slå ut ett glas. Jag slår ut ett glas. Det landar vid två tjejer med utsvängda jeans och de tittar hårt och kallt på mig, och jag ber om ursäkt om och om igen. Till slut ler de, rycker på axlarna. Kanske på grund av mina ursäkter, kanske på grund av att de känner, och vill känna, vårt sällskap, som också ber om ursäkt fast på ett sätt som gör att de förstår att det inte är något att bli arg över. Och nu beter sig alla som att det inte var något alls, och säger: du är inte den första som har gjort det här. De ler och ber mig sitta kvar istället, när jag frågar, darrigt, om jag borde gå och hämta servetter för att torka upp.
 
 
På morgonen vaknar jag och ligger länge och berättar för P om kvällen, innan jag öppnar ögonen. Jag tänker att livet är så underligt, och människor är så lika och så olika beroende på när jag träffar dem. I vilken kontext de blir verkliga, om de springer förbi mig på en terass under stjärnhimlen och säger att de kommer tillbaka men inte gör det, om de finns i en berättelse eller om de sitter helt still och inte går. Då blir de verkliga. Jag blir också verklig, och tråkig, och vanlig, och mina drömmar låter futtiga. Men livet är inte slut. Vi är ensamma här. Jag träffar vissa människor som kedjor och andra som öar, och det är både bra och dåligt. Men allting är ett nät och jag tror att om jag fortsätter vara öppen, och tänker att människor har kärlek att ge mig om jag bara vågar ta emot den, kan öar blir till kedjor en dag.
 
 

Tulpaner i solen och tankar om livet

Att sitta i vårsolen, mitt i framtidsdrömmarna som brukade kännas så långt bort.
 
CHASING CARS. Jaha. Sex år efter avslutad gymnasieutbildning och ett par evighetslånga och minutkorta månader efter att jag har klickat hem min ekonomiexamen sitter jag bakom ett fönster på femte våningen, tittar på en bukett vissnande tulpaner och tänker: det är inte så jävla lätt, ändå. Det är inte så tydligt. Inte som i filmerna, där det finns rätt val och fel val, och huvudpersonen ändå lyckas välja helt bortom rim och reson, och man trycker ansiktet i kudden och väser för att det är så uppenbart fel. De där enkla valen, som skulle vara överskådliga och konkreta, finns inte. De gäckar en, faller in, ut och bort och så står jag här igen. Utan att veta om jag begår mitt livs största misstag, eller om det ens spelar roll. Hela livet är bara en drös sliding doors-scenarion. Om bara det ena. Om bara det andra. Ett oändligt pärlband av möjliga utfall, som i sin tur leder till andra utgångar och ett tu tre bor man i Kalifornien och lever på att rädda alligatorer som trillat ned i folks swimmingpooler. 
 
Nej, men visst – ta mig inte fel. Av alla de vänner jag hade som skulle bli regissörer, skådespelerskor, it-tjejer, entreprenörer, kockar eller bara gifta sig tidigt och skaffa barn med en kändis, är det försvinnande få som lyckats. De flesta bor kvar inom ett par mils radie från platsen de tog sina första stapplande steg. Bildligt talat, alltså. Jag med, för den delen. Det blev ingen storstad, ingen karriär i internationell politik och ingen skandalös förstasidehistoria om nästan vad som helst.
 
Solen skiner från samma klarblå himmel som när jag var tolv och trodde att världen låg för mina fötter om jag bara tog mig längre än en tunnelbanelinje bort. I Småland, på Sandhamn, i London, på en sjöblöt, langosdoftande festival i skogen eller på en fest i stan. Samtal som inte kom. Men om de hade kommit, om de bara hade kommit, hade allting börjat och då hade det aldrig någonsin tagit slut. Första steget kändes så oöverkomligt, och så är det naturligtvis fortfarande. Jag tänker: om det bara blir si eller så, kommer jag att agera perfekt och bete mig som jag borde, lagom påträngande, lagom irriterande, lagom älskvärt. Och så får jag drömjobbet, den skinande blanka bilen, Rolex-klockan och halva kungariket. 
 
Men så är det ju inte, Mathilda. Du är ju smartare än så. Du vet bättre än att titta ut, så långt, så långt, och bara drömma. Drömmar leder ingenvart. Hårt jobb gör det. Och sänk förväntningarna, var blyg, låt dig skrämmas, se världen för vad den är: ett hårt, vasst, surr som skär i öronen och hindrar folk från att lyckas, premierar avundsjuka och lägger krokben för dig. Men behåll samtidigt din framåtanda, din tro, din livslust och din kärlek. Fortsätt andas. Fortsätt andas. Fortsätt andas.
 
Så kommer du kanske till London en dag.
 
So long!

DID YOU SLEEP WELL LAST NIGHT?

 
TUNE IN. I mina öron dena snöiga fredagsmorgon, samtidigt som jag dukar upp hemgjord granola i glasburkar med fingeravtryck på bland färska liljor och brudslöja: Gone Girl av Lola Kirke. Hennes syrra Jemima har regisserat videon som gör saker med mig och säkerligen med er också.
 
Happy Friday, flickor. Köp en korg och lägg böcker i den, stek pilgrimsmusslor och servera någon du älskar, ta snälltåget förskräckligt långt norrut eller gör upp med din barndom och släng alla dina gamla mjukdjur. Jag väntar på dig när du är klar och då ska vi ha riktigt, riktigt roligt.
 
So long!

HERR MAURITZ GOES HERR MEGATRÅKIG

En väska som Kate Moss skulle kunna slängt lite nonchalant över axeln på sena 90-talet.
 
STRAPS ON STRAPS ON NOTHING. Nå. Medan jag räknar dagarna till sommaren, tillverkar city yoga bags med stjärntecken-mönster, drömmer om Paris (oui, jag och tre av mina favoritpersoner styr kosan mot mandelcrossianternas förlovade land för en drink för mycket på Hotel Costes och lunch i solen på Café La Favorite) och simply försöker deschiffrera vad livet har i sin linda åt mig (och oss allihopa) kan jag ju lika bra underhålla er med min charmiga men aningen monotona stämma.
 
Idag tänker jag på H&M Studios nya kollektion som först fick mig att undslippa en mycket diskret hickning, när jag spottade bilderna på H&M:s startsida. Så roligt, tänkte jag. Men efter att ha scrollat längst den närmast oändliga smygtitten (visningen går av stapeln om drygt sex dagar och detta ska väl få mig, er och typ Jeanne Damas varför hon nu skulle bry sig, att känna någon form av habegär och nyfikenhet) kände jag något i stil med: jaha.
 
En helt vanlig kollektion som möjligen är speciellt medioker, där någon har hittat ett sjukt långt snöre och mer eller mindre gått loss. Utsvängda stickade byxor? Really? Med nyckelringsdragkedja? Väldigt 2015 hos valfri local influencer, eller som något man hittar i sådana där skumma, dammluktande butiker i gallerior som säljer alltför tunna pälsvästar och vad som helst med strass. Men visst. Väskan med röda band är snygg, det får vi ändå ge dem, flickor. Vissa skor var också rätt okej och affischerna kändes en smula Totême, vilket tveklöst är positivt även om hela idén känns lite lättköpt.
 
Annars? Mais non. Men visst, kanske gick alla bra skisser till Arket för att trösta dem efter den där branden. I så fall: kudos to you.
 
Ciao!

ABSO–FUCKIN'–LUTELY FABULOUS


Bara ett par oemotståndliga snapshots på mitt all time favourite-couple. Det finns två typer av människor här i världen: De som erkänner att de älskar Mr. Big och de som inte erkänner det. That's about it, flickor.
 
Håller du med? Här är tröjan för dig:

 
Stilla dina sweater-begär HÄR!
 
Ciao!

CLOSE BUT NO CHANEL

 
OH BOY (BAG). På senare tid har jag insett följande: En Chanel-väska är något som varje respektabel fashionista behöver i sitt liv. Att förvara Chanel-läppstift (om jag någon gång skulle lära mig att använda dem kontinuerligt), övertrasserade kreditkort och tändsticksaskar från flotta hotell i, som minnen av somrar som typ aldrig tog slut och champagneflaskor stora som Brangelinas dotter/son/something in between (hey – I'm not judging. Jag tror att hen bara inväntar anletsdragens fulla utveckling, för att sedan kunna välja det mest passande könet och officiellt bli världens absolut mest attraktiva person). 
 
Strax efteråt insåg jag även detta: Chanel har höjt sina priser, vilket gjorde det som tidigare var très omöjligt snäppet mer onåbart. Mest eftersom jag behöver den där terracotta-färgade heldressen från den-och-den-butiken, utsvängda jeans som sitter beyond tajt över mina snart bikram-modifierade spiror samt åtminstone en ny stråhatt. Jag kan liksom inte spara ihop 35.000 och lägga alltihop på en väska. I alla fall inte precis just nu. Man måste ju tänka på mojitos-kassan, för Guds skull. Girls – jag vet att ni förstår.
 
However! För några månader sedan landade ovanstående badboy i butik. I en Zara-butik, närmre bestämt. Undertecknad blev alldeles virrig, darrig, stirrig men talades strax tillrätta av undertecknads way personliga assistenter som sa typ "VET du hur dålig kvalitet det är på Zara-väskor, Mathilda? VET du?" och sedan gick vi och drack grönkålssmoothie på Juiceverket och jag glömde bort allting.
 
Och nu då? Jo, nu har jag beställt min låtsas-Chanel i tvättäkta läder över nätet och jag ångrar ingenting. Eftersom jag var framme och nöp i den när en långbent sak strosade förbi med den, grå filthatt och Chanel-sneakers häromdagen insåg jag att mitt liv tyvärr skulle gått alldeles åt skogen utan den.
 
Och det vill vi ju för allt i världen inte.
 
Shoppa reptilsötnosen med underbart chunky kedjor och utsäkt fluffighet i läderkuddarna HÄR
 
Ciao!

cat shoe cat cat

 
 
 
 
 
Seriös totalsnygghet i form av cool katt, balla pjuck med mönster att gå över lik för (dessutom från Givenchy vilket borde undanröja precis alla möjliga tvivelaktigheter), en donna som är sexig och... Tja - en till donna. Som är sexig.
 
Nu ska solen få lysa på mina springskor (som om den skulle behaga vara framme när jag går ut) medan jag svarvar mina spiror till oigenkännlighet. Så fort jag får av mig jeansskjortan, reser mig från sängen och slutar slött skrolla igenom blogg på ointressant blogg.
 
Här i bloggvärldens finns ju bara ett val. Och ni vet vilket.
 
Beställ förresten skorna HÄR men kom helst inte nära mig iförd dem för chansen är stor att jag i ett totalt lack of normalt upförande sliter dem av era näpet förvånade fötter och sticker tll skogs för att leva ett nomadliv tillsammans med mina mönstrade kärlekar.
 
Well - nu är ni varnade.
 
Ciao!

do not miss

Har du en halvtimme över?
 
The role-model of all role-models (eller något ditåt) Lauren Hutton är the cover story Net à Porter's senaste magasin.
 
 
Läs det HÄR.
 
Jag vet, jag vet - vad skulle ni göra utan mig?
 
Möjligtvis dö en lång och plågsam död due to lack of inspiration. Förlåt - troligtvis.
 
Ciao!

dandy dundee

 
 
 
Mina nya bästa kompisar är två svarta krokodiler som följer mig vart jag går utan att klaga det allra minsta. De håller för övrigt mina ganska kräsna fossingar på way gott humör, och lyckas med konststycket att se precis så nätta ut som jag vill att de ska göra.
 
Butiken? Åh - den låg i Mood-gallerian och när den stängde reades alltså världens bästa ballerinor ut till vrakpris. Jag stack därifrån med ett par silverfärgade sötnosar, utöver dessa. Min sommargarderob är vad skodon gäller très komplett.
 
Är man sugen på smala babes, som ger illusionen om almost-Barbie feet - brukar ju Rizzo också kunna sina saker. Take it from me.
 
Ciao!

london living

 
 
 
 
Såhär såg det ut när jag gjorde den brittiska huvudstaden lite farligare än den brukar vara under mitten av februari. Med mig hem hade jag fyra stycken fantastiska coasters (jag känner att coasters bara händer just nu, om ni förstår vad jag menar), en borste i baby-blått från DET HÄR märket (vad annars?) samt en hel del annat krafs från Boot's, till exempel.
 
I övrigt så börjar jag jobba på den alldeles fantastiska butiken Bonnie ParksNytorgsgatan 14 eftersom... Well - den är smashing. OCH de säljer One Teaspoon där. Kom och säg konichiwa på torsdag vecka 19, och lova att inte gå därifrån utan att ha tagit med er åtminstone en eller två tjusigheter. Som en secondhand-kamera in style of det glada femtio-talet; det skulle i alla fall jag ha gjort.
 
Indupitably.
 
Nej - nu har jag inte tid med detta mer. Inte ni heller, för den delen. Solen skiner. Sippa Staropramen och känn er manliga på en uteservering, eller så. Här kan ni bara inte stanna.
 
Ciao!

eyes on...

1. Lång päls, utväxt lugg och allmänt o-fix och anti-piff.
 
 
2. Världens tuffaste specs från... Precis - Le Specs. Go get them.
 

Vem sa att Ozzy Osbourne inte hade stil? Åh - just det; ingen.
 
I've taught you well.
 
Nu måste jag rusa - ikväll ska jag käka på Mäster Anders.
 
Ciao!

bloglovin
RSS 2.0