ABSO–FUCKIN'–LUTELY FABULOUS


Bara ett par oemotståndliga snapshots på mitt all time favourite-couple. Det finns två typer av människor här i världen: De som erkänner att de älskar Mr. Big och de som inte erkänner det. That's about it, flickor.
 
Håller du med? Här är tröjan för dig:

 
Stilla dina sweater-begär HÄR!
 
Ciao!

CLOSE BUT NO CHANEL

 
OH BOY (BAG). På senare tid har jag insett följande: En Chanel-väska är något som varje respektabel fashionista behöver i sitt liv. Att förvara Chanel-läppstift (om jag någon gång skulle lära mig att använda dem kontinuerligt), övertrasserade kreditkort och tändsticksaskar från flotta hotell i, som minnen av somrar som typ aldrig tog slut och champagneflaskor stora som Brangelinas dotter/son/something in between (hey – I'm not judging. Jag tror att hen bara inväntar anletsdragens fulla utveckling, för att sedan kunna välja det mest passande könet och officiellt bli världens absolut mest attraktiva person). 
 
Strax efteråt insåg jag även detta: Chanel har höjt sina priser, vilket gjorde det som tidigare var très omöjligt snäppet mer onåbart. Mest eftersom jag behöver den där terracotta-färgade heldressen från den-och-den-butiken, utsvängda jeans som sitter beyond tajt över mina snart bikram-modifierade spiror samt åtminstone en ny stråhatt. Jag kan liksom inte spara ihop 35.000 och lägga alltihop på en väska. I alla fall inte precis just nu. Man måste ju tänka på mojitos-kassan, för Guds skull. Girls – jag vet att ni förstår.
 
However! För några månader sedan landade ovanstående badboy i butik. I en Zara-butik, närmre bestämt. Undertecknad blev alldeles virrig, darrig, stirrig men talades strax tillrätta av undertecknads way personliga assistenter som sa typ "VET du hur dålig kvalitet det är på Zara-väskor, Mathilda? VET du?" och sedan gick vi och drack grönkålssmoothie på Juiceverket och jag glömde bort allting.
 
Och nu då? Jo, nu har jag beställt min låtsas-Chanel i tvättäkta läder över nätet och jag ångrar ingenting. Eftersom jag var framme och nöp i den när en långbent sak strosade förbi med den, grå filthatt och Chanel-sneakers häromdagen insåg jag att mitt liv tyvärr skulle gått alldeles åt skogen utan den.
 
Och det vill vi ju för allt i världen inte.
 
Shoppa reptilsötnosen med underbart chunky kedjor och utsäkt fluffighet i läderkuddarna HÄR
 
Ciao!

cat shoe cat cat

 
 
 
 
 
Seriös totalsnygghet i form av cool katt, balla pjuck med mönster att gå över lik för (dessutom från Givenchy vilket borde undanröja precis alla möjliga tvivelaktigheter), en donna som är sexig och... Tja - en till donna. Som är sexig.
 
Nu ska solen få lysa på mina springskor (som om den skulle behaga vara framme när jag går ut) medan jag svarvar mina spiror till oigenkännlighet. Så fort jag får av mig jeansskjortan, reser mig från sängen och slutar slött skrolla igenom blogg på ointressant blogg.
 
Här i bloggvärldens finns ju bara ett val. Och ni vet vilket.
 
Beställ förresten skorna HÄR men kom helst inte nära mig iförd dem för chansen är stor att jag i ett totalt lack of normalt upförande sliter dem av era näpet förvånade fötter och sticker tll skogs för att leva ett nomadliv tillsammans med mina mönstrade kärlekar.
 
Well - nu är ni varnade.
 
Ciao!

do not miss

Har du en halvtimme över?
 
The role-model of all role-models (eller något ditåt) Lauren Hutton är the cover story Net à Porter's senaste magasin.
 
 
Läs det HÄR.
 
Jag vet, jag vet - vad skulle ni göra utan mig?
 
Möjligtvis dö en lång och plågsam död due to lack of inspiration. Förlåt - troligtvis.
 
Ciao!

dandy dundee

 
 
 
Mina nya bästa kompisar är två svarta krokodiler som följer mig vart jag går utan att klaga det allra minsta. De håller för övrigt mina ganska kräsna fossingar på way gott humör, och lyckas med konststycket att se precis så nätta ut som jag vill att de ska göra.
 
Butiken? Åh - den låg i Mood-gallerian och när den stängde reades alltså världens bästa ballerinor ut till vrakpris. Jag stack därifrån med ett par silverfärgade sötnosar, utöver dessa. Min sommargarderob är vad skodon gäller très komplett.
 
Är man sugen på smala babes, som ger illusionen om almost-Barbie feet - brukar ju Rizzo också kunna sina saker. Take it from me.
 
Ciao!

london living

 
 
 
 
Såhär såg det ut när jag gjorde den brittiska huvudstaden lite farligare än den brukar vara under mitten av februari. Med mig hem hade jag fyra stycken fantastiska coasters (jag känner att coasters bara händer just nu, om ni förstår vad jag menar), en borste i baby-blått från DET HÄR märket (vad annars?) samt en hel del annat krafs från Boot's, till exempel.
 
I övrigt så börjar jag jobba på den alldeles fantastiska butiken Bonnie ParksNytorgsgatan 14 eftersom... Well - den är smashing. OCH de säljer One Teaspoon där. Kom och säg konichiwa på torsdag vecka 19, och lova att inte gå därifrån utan att ha tagit med er åtminstone en eller två tjusigheter. Som en secondhand-kamera in style of det glada femtio-talet; det skulle i alla fall jag ha gjort.
 
Indupitably.
 
Nej - nu har jag inte tid med detta mer. Inte ni heller, för den delen. Solen skiner. Sippa Staropramen och känn er manliga på en uteservering, eller så. Här kan ni bara inte stanna.
 
Ciao!

eyes on...

1. Lång päls, utväxt lugg och allmänt o-fix och anti-piff.
 
 
2. Världens tuffaste specs från... Precis - Le Specs. Go get them.
 

Vem sa att Ozzy Osbourne inte hade stil? Åh - just det; ingen.
 
I've taught you well.
 
Nu måste jag rusa - ikväll ska jag käka på Mäster Anders.
 
Ciao!

dagmar did it

 
Och här gick vi som bäst och trodde att mintgrönt var förra årets skira färg (som syntes på mången genomskinlig långkjol vars ägarinna bara veckan senare precis som alla andra skulle reflektera i stilla undran över VARFÖR ett så osmidigt, lätt-söndertrasat och totalt genomskinligt plagg tillverkades över huvudtaget) dök denna upp som en liten, fantastisk, irriterande fluga. Perfektion på DAGMARs vis, och jag är eld och lågor.
 
Fler vaniljhjärtan, och snart kan jag ha 42:an som jag önskar beställa - mest eftersom alla andra storlekar är slut HÄR.
 
Right.
 
Disciplin, Mathilda, disciplin.
 
Vad vi alltså ser är för övrigt en totally smashing klänning med det i dagarna mycket passande namnet Lillian (kulturella pluspoäng, och inte bara modemässiga. Livet är mer än en catwalk, flickor. Även om det kanske var livets motsats vi pratade om just nu. Äsch - jag antar att ni tappade mig, men Gud; jag begär ändå inte mycket av er. Koncentration, det är allt jag vill ha) från House of DAGMAR i färgen Mineral Green.
 
Att den är mintgrön och inte mineralgrön tycker jag inte att vi ska gräva ned oss i. Konsten är fri att tolka precis som man vill. Och sedan så kan ju folk vara färgblinda också.
 
Ciao!

Sun light fun light

 
 
 
Såhär kan det se ut på gatorna i Nice, Frankrike. Jag kom därifrån i... Få se nu - söndags, förra veckan. Om jag inte minns fel. Och det gör jag nog inte.
 
Gudars - vad härligt det är att sippa cappa-cappa-cino under ömsom regntunga ömsom soliga skyar, eller allra helst en terassmarkis med klackarna på en annan stol och små, franska hundar rusande runt stolsbenen.
 
Rivieran (eller Frankrike above all) är jag inte klar med än på långa vägar. Inte på långa vägar alls.
 
Ciao!

viva verona

 
 
 
 
Redan inne på temat way bedårande italienska byar jag besökte men inte glömde - så kan vi ju absolut fortsätta en stund till, eller hur?
 
Ibland vill man se ut som en lyxig lady, och ibland som en gypsy utan hem men med mycket vacker bakgrund att luta sig mot (för denna gypsy bloggar naturligtvis - precis som alla andra flickor med ben att stå på och kläder att fotografera) - och då är looken ovan behjälplig.
 
Allt på allt och så guldskor, och glöm inte att titta på blommorna för de gör liksom looken - de med. Det är extrapoäng till alla som lyckas matcha sina kläder till staden som de för tillfället besöker (utom om ni är i Stockholm för här är det så grått just nu att det bara är typ Ann-Sofie Back som kan göra det med klass, eller något åt det hållet).
 
Ciao!

i don't feel like dancing

this
 
När dessa sköna snapshots förevigades strosade jag på Veronas gator på väg till den stora utomhusoperan för att se djur och människor i en salig blandning på en jättescen utan den minsta mikrofon. Och dricka bubbel och nuta av spektaklet, naturligtvis.
 
Om jag saknar solsken, sång och platta skor utan grova sulor? En aning. Men inte mycket mer än så. Ingen mår bra av att klaga, darlings.
 
Byxorna, toppen och skorna kommer allihop från Zara, och är än idag (nästan ett år senare - vilket med modemått mätt är mycket, mycket länge) en löjligt stor del av mitt outfit-liv. Sidensnyggingarna i laxrosa följde nu senast med till Nice där de skyddade mot kyliga morgonvindar och matchades med silver-ballerinas för absolut bästa ljus-färg-på-glittrande-färg-effekt (vilken, i motsats till common belief alltså uppnås genom att matcha just ljus färg och glittrande färg. Tro det eller ej). Jag köpte vid det tillfället crossianter, vilket kan få mig att ångra att jag någonsin åkte hem (eller bara åkte någon annanstans än där man kan få sprött bröd tillf fukost).
 
Ciao!

Like a natural woman


no shirt, no problems

 
Visst - den personen som uppfann klackar; all men owe him a lot. Men vad händer när klackarna har trillat av, alla festgästerna gått hem och du ändå står där alldelles helt utan high-lighter på kindbenen och några större planer för natten annat än att gå hem, krama om din teddy-björn och önska att... Ni vet - Bakis-tabletterna från Apoteket faktiskt fungerade. Vilket såklart inte alls är troligt, och särskilt inte med tanke på den mängd Margaritas som du vände upp och ned på tills du fick socker i hela ansiktet och ilande tänder av isen igår. Vad händer då, då? När du får en av de där få men mycket viktiga moments of realization som talar om för dig att ingenting egentligen är snyggare än det du hittar hemma, och att ett par solbrända ben räddar precis allting. Släng in en cykel också, så klarar du precis allting.
 
Okej. Nu pratar jag strunt igen, men poängen är i varje fall att klackar alltid är second bäst. Det bästa är naturligtvis att bygga upp förväntningarna som får alla att förstår precis hur dashing du kommer att se ut när du byter strandsandalerna mot kvälls-dekadens, och då fungerar inget - absolut inget - bättre än den krispigt vita och förhoppningsvis icke kosmetikabefläckade herrskjortan.
 
Och det, mina kära vänner, är anledningen till att man bara är riktigt tjusig om somrarna.

För med heltäckande byxor blir krispigheten och löftet om doften av smaragdgrönt saltvatten in style of vilken riviera som helst bara... Beyond platt.
 
Jag älskar naturligtvis Filippa K's varianter, även om alla vet att alla skjortor (vita i synnerhet) bör vara courtesy of någon av manligt kön. Fråga din granne och din chef, och om allt annat går i stöpet har ju faktiskt nästan alla märken en herravdelning. Smit förbi Hermès och spruta någonting de Homme på kragen för bästa möjliga känsla och största möjliga självförnekelse. Var och en är sin egen lyckas smed, chiquitas.
 
För dagens inspiration står en way blasé Garance Doré, vars hippa hemsida ni hittar här.
 
Ciao!

sorry i shot your pony

 

Hästsvans kallas en frisyr där håret, med hjälp av ett hårband, hårsnodd eller spänne, sammanfogas på bakhuvudet till en tofs eller svans.

 

I vardagslag är hästsvans en vanlig frisyr bland flickor och kvinnor. Även i något mer formella sammanhang förekommer hästsvansar, men då ofta mer varsamt uppsatta och med ett elegantare spänne.

 

Även män med långt hår kan ha hästsvans, som då brukar sättas upp med ett diskret hårband.

 

I en besläktad frisyr delas håret i mittbena och sätts upp i två tofsar. Dessa brukar dessa kallas råttsvansar eller pippilotter.

 

Cadogan, eller Catogan, var en hästsvansfrisyr i form av peruk för både män och kvinnor som förekom omkring år 1750.

 

Och så är det med det. När jag sticker till Nice (jag sticker aldrig någonannanstans. Jag vill bara låta som om jag gör det, men när jag säger att jag "sticker" till Afrika är det bara eftersom det låter så belevat att säga så. Jag åker flygplan dit och är precis lika nervös och förväntansfull som alla andra. Vad gäller Nice är jag på min höjd en smula uppspelt, men med den typen av förväntningar som inte surnar så fort solen inte torkar de blöta badhanddukarna, utan regnet faller tätt istället. Om ni förstår vad jag menar) ska jag göra mitt absolut bästa för att svänga ihop något åt Kates way piffiga håll, matcha med illrosa polo-topp och någon typ av shorts (eller utsvängda jeans om vädret inte tillåter stilistiska utsvävningar av det svalare slaget) för att sedan ta så mycket plats på stranden som det bara är fysiskt möjligt. Och jag kommer antagligen att dofta rosé-vin precis hela tiden.

 

Och sedan ska vi äta indiskt, såklart. Vet ni att den bästa indiska restaurangen ligger precis vid den stora kyrkan i Gamla Stan? Så fort jag får möjlighet ska jag naturligtvis tala om namnet för er. Inte för att ni inte egentligen drömmer om gastronomiska orgasmer istället för de av den modemässiga sorten (de må vara kortare, men icke desto mindre stannar minnet kvar likt en envis blåbärsfläck på dina brand new manchester-jeggings - egentligen bara ren tur, för jeggings har ändå aldrig klätt någon överhuvudtaget - och ekar i all evighet, vilket såklart är längre tid än vad det tar för klackar att gå av). Men i alla fall.

 

Ciao!

it's better down where it's wetter


 

bloglovin
RSS 2.0