Den vackraste våren

 
Himlen är blå igen. Det kan inte bli vackrare. Jag kommer att titta tillbaka på den här våren och minnas det som att solen alltid sken. Att jag helt saknade anledningar att vara ledsen, men problemet är – tänker jag, ibland – att vemod och vilsenhet är en så stor del av mig att känslorna gör mig starkare. Lite som att viktiga kedjor klippts av och jag flyter ovanpå allting utan att delta, när jag är lätt och lycklig. Jag vill berätta hur jag vecklar ut mina känselspröt och nuddar vid en hinna som suddar och förvränger. Alla där på andra sidan verkar inte märka eller bry sig om att dimman skiljer oss åt. 
 
Jag antar att den här bloggen är ett försök att återta makten, och placera mig själv längst fram i tåget som rusar förbi station efter station utan att jag är säker på vart det är på väg. Det är dags att tänka efter. Jag vill sätta orden på pränt så att jag kan äga dem, så att de slutar flyga runt i luften som maskrosbollar efter att man blåst på dem. 
 
 
Alla mina texter nu för tiden handlar om att kunna skilja på rätt och fel. Insinkten, så underbart ombytlig och naiv, ställs mot den samlade erfarenheten som är knastertorr och förmanande. Vilket av de två ska ge efter, och varför var det här inget problem tidigare? Full av frågor utan bra svar går jag in i april som har gröna knoppar i sitt hår och fyller himlen med sitt ljus.
 
 
 
Jag skriver en text i en antologi. Det är en fånig grej, egentligen, men jag känner mig stolt även om friexemplaren kommer hem och det är en vanlig mailadress tryckt på första uppslaget. Så ges den i alla fall ut och om jag ser snällt på det kan jag tänka att jag uppnår ett av de där, å ena sidan oöverstigliga och å andra sidan obetydliga, målen som jag satte upp för mig själv någon gång i tidernas begynnelse.
 
 
Efter antologin går jag in i ett tillstånd av total hängivelse. Jag skriver av föreläsningar, stryker under paragrafer i lagböcker och sitter på biblioteket med E. Hon kommer ihåg att boka rum och jag kommer för sent, alltid med andan i halsen. Jag försöker kompensera genom att köpa med mig blaskigt kaffe med havremjölk, som jag vet att hon gillar. Solen lyser in genom de höga fönstrena och skolbarnen skriker och skrattar. Vi sitter med näsorna djupt i varsin bok i ett rum som luktar behagligt av damm och rengöringsmedel. Det känns som gymnasiet, när vi spenderade varje vaken minut tillsammans. 
 
Vi hade en period precis efter gymnasiet när vi inte sågs så mycket. Min kropp skapade ett litet hål, en trasig liten saknad. När vi sågs var luften full av förväntning, till den grad att mötet obönhörligen måste sluta i besvikelse. Hon representerade allt som varit, alla dagar som passerat för att aldrig komma åter. Allt jag till slut slutade sakna. Inte för att jag inte längre behövde eller längtade efter det, utan för att det sorterades in så långt bak i minnesboken att jag inte orkade med att leta fram dem, när jag låg i sängen på kvällen och samlade tankar så att jag skulle kunna somna. Eller då befann vi oss bara på olika platser. Eller då glömde jag bort henne eftersom jag skaffade pojkvän.
 
Det knyter sig i magen. Men livet är så svårt och består av så många slingriga stigar. 
 
 
 
Om fem dagar åker jag, T, R och L till Paris. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om Paris, om kullersten som är täckt av morgonfukt och den blekvita kontinentalsnäcka som öppnar sitt skal, bjuder in till dans mitt på torget utanför Louvren som säker heter något men precis vad minns jag inte just nu. Att dricka rödvin med benen i kors över en plåtstol, och känna solstrålarna värma fotryggen. Vi sitter på hårda, kalla pallar på uteserveringar, och jag hör tre röster jämte min blandas upp med musik från gathörnen, under ett par majdagar som tar slut för fort.
 
Men nu skiner solen för första gången sedan imorse, jag har lagat min cykel och himlen är svartblå i horisonten. Om några dagar är det Valborgsmässoafton. Jag, E och K ska åka ut till min pappas landställe i skärgården. Vi ska andas grön luft, bada i havet så att vi skrattskriker och väcker hela ön, berätta hemligheter, sova i täcken som luktar förråd och plocka en bukett och ta med tillbaka till stan, helt vissen och ynklig av för många timmar utan vatten.
 
 
 
När jag känner mig osäker, tänker jag: allt det där som de söker efter, det har jag redan. Jag måste bara förstå att det inte blir bättre än såhär, vi kan bara leva här, och fortsätta med det. Ingenting förändras någonsin. Det är varken bra eller dåligt; det bara är. 

RSS 2.0