Tre steg från Jane Birkin

 
1. Bränn din BH. BH:s är för töntar utan stilkänsla eller medelålders grodliknande människor som drömmer om ett annat liv.
 
 
2. Gå alltid runt med en korg, oavsett årstid. I korgen kan du ha ett paket chokladcigaretter, en pepitamönstrad basker och munskölj (det är bara ett förvaringsexempel).
 
 
3. Var barbröstad och se obesvärat barskrapad ut, men gå för Guds skull inte utanför din skokartong barhalsad. Små, tunna halsband gör dig faktiskt lyckligare, det är tekniskt bevisat.
 
 

Nu nu nu

 
Jag mår bra, men jag är hudlös. Mina knäskålar värker efter att ha promenerat med mamma hela dagen, hennes skratt ringer i mina öron. Jag känner mig som ett barn när hon gnuggar mina händer för att värma dem, och jag känner mig som en vuxen när det finns saker jag inte säger till henne. Hon kommer tidigare än hon ska och jag blir irriterad. Jag vill inte gå runt i pyjamas när hon kommer, vill ha ätit frukost, ha ställt fram frukost till henne, låta pigg, glad och trevlig. Vi dricker ljummet kaffe ståendes vid diskbänken, jag bläddrar förstrött i tidningen och hör P gunga konversationen framåt. Han är ett band mellan mig och mamma. Jag tänker på  en som brukade med ansiktet in mot kylskåpet i en timme på morgonen i sitt barndomshem. 
 
 
Rabarberyoghurten vi beställer till frukost smakar sommardag. Våra energinivåer går om varandra, men de synkroniseras allt mer för varje minut som passerar. En bit bort från de stimmiga gatorna och de kalla husväggarna är den istäckta grönskan full av små, fjuniga knoppar. Här ute flyter samtalet lättare, himlen verkar högre och jag känner mig inte felplacerad eller i otakt. Jag ser hennes ljusa hår, det jämna leendet och de klara ögonen, men jag försöker inte göra något med det. Vi går tillsammans och ibland är det bättre, ibland sämre. När jag kommer hem är jag trött i själ och hjärta, men inte nedslagen. Jag känner att det är lätt att älska.
 
 
Allt som folk säger fastnar. Det är som att jag har suttit i en bastu väldigt länge; porerna är öppna och allt tar sig in. Jag vet inte varför. Men det är underbart att våga känna. Jag kan inte gå genom livet som en maskin, och stöta bort alla tankar och känslor. Jag måste skriva om dem, grubbla över dem, vrida och vända på dem som blanka stenar i min hand. Först då kan jag ta reda på vad jag ska göra av dem. Jag försöker lära mig att hitta en medelväg mellan att känna in och att släppa taget.
 
 
En isvind griper tag i mitt hår. Jag hamnar i en cykelkö. Sommarens dagar randas.
 
 
Det blå cirkustältets toppiga torn skjuter som raketer upp mot den molnfria himlen. Jag vaggar fram och tillbaka till musiken som försiktigt trasslar upp alla små knutar innanför revbenen. Jag skulle kunna dra med handen över dem och känna hur de lossnar.
 
 
Sarahs toner har skallat mig, mitt i den förlamande tröttheten. Min livmodertapp skakar i tusentals minimala vibrationer som ebbar ut och försvinner. Magen känns tom, men kompakt i sin ihålighet. Jag sov bara fyra timmar inatt. De andra är pigga och glada. Så fort vi står stilla och inget händer segnar jag ihop och sluter mig som en mussla. Stingslig och svettig irriteras jag över min oförmåga att vara trevlig och slappna av samtidigt. Jag verkar bara kunna antingen eller. Röster och konturer glider bort, att behålla greppet om samtalet är som att försöka fånga slemmig fisk med bara händerna. Jag skrattar men det är nog inte äkta. Ovanför oss tornar gröna träd upp sig och på alla sidor rullar gula fält och torra gräsmattor fram, men min själ är kvar i stan. Långsammare än kroppen reser den fortfarande söderut för att möta mig. 
 
 
Skrivbordets glasskiva känns kall mot mina underarmar. Mjukt kaffeskum i gommen. Inte böja mig, inte glömma vem jag är, inte skämmas över någonting. Men det är svårt att vara i en nästan helt osynlig hierarki. Att rodnande inse att jag faktiskt bryr mig. Fortfarande, fastän jag är så mycket äldre nu. Vissa saker förändras visst aldrig.
 
Det känns avigt att kräva folks närvaro och ordlöst be dem säga ett par ord eller kanske utbringa en skål. Med minuterna som tickar, höstens papper och gem och pennor och telefonsamtal som läggs på hög i kontorslandskapet och ständigt pockar på uppmärksamhet. Uppgifterna väller in genom dörrarna och korridorerna ekar ihåligt av hårda, snabba steg mot golvet. Blicken rakt fram, le och visa alla tänderna.
 
 
Jag vill inte se mig om över axeln, älta vad som kunde blivit och avkräva ihåliga löften. Jag vill inte prata om varför allt blev som det blev och inte på ett helt annat sätt. Men jag ryser av tanken på att ingen ska dyka upp, skammen i ögonen hos de två eller tre andra, som med sammanpressade ansiktsuttryck rör runt i sina kaffekoppar. Begravningskaffe.
 
 
Orden far och flyger, som små pilar borrar de hål på huden och tar sig in där de gör som mest skada. Mina armar är fulla av blåmärken, mina muskler är fulla av leda och mitt huvud är fullt av dissonans som ljuder och vibrerar så att jag inte kan tänka ordentligt. Det är som att försöka läsa bokstäver på två centimeters avstånd. Kanterna suddas. En helhetsbild går inte att få.
 
 
Samtidigt har något vaknat inom mig, som har legat i dvala mycket länge. Det sträcker sömndrucket på sig, tumlar runt och ser på världen med nyvakna ögon. Ett halvt andetag, en lillfinger mot mitt innerlår, vad jag ser precis innan jag öppnar ögonen, smaken längst bak på tungan, att kunna andas igen. Känslor jag inte äger utan som jag har till låns. Jag vill lära mig njuta av saker utan att behöva behålla dem.

RSS 2.0