Som kärlek när det tåras

 
Det är sommar nu. Den bara kom. Jag sitter i köket och solen silar in genom fönsterrutorna. Mina sittben skaver av för mycket sittande, för lite springande och för mycket stiltje. Men kanske finns det en poäng med det? Kanske måste jag ägna alla långsamma veckor åt att lära mig behålla lugnet även när stormen river inombords. Inuti mig sprakar glöden som vanligt. Jag försöker andas djupt; fylla bröstkorgen och magen inåt, bakåt och utmed sidorna.
 
Jag har börjat yoga och har gått tre gånger redan. Mitt hjärta dunkar så att det susar i öronen när blodet forsar genom kroppen till huvudet. Pannan mot golvet och blicken mot fötterna; känna alla tår och känna alla fingertopparna. Jag kniper ihop ögonen och håller ut. Efter halva passet glömmer jag mitt pickande hjärta och svetten under handflatorna. Tiden rullar på medan långa, smala, korta och mjuka kroppar dansar fram i salen. I slutet fyller våra röster, som magiskt hittar en och samma metalliska ton, rummet och blandar upp regnets smatter mot takfönstret. 
 
 
Hela tiden dras jag åt olika håll. Jag vill ägna dagarna åt något meningsfullt men så fort jag känner attt jag inte lyckas med det blir jag nedstämd och inåtvänd. Jag ligger i sängen mitt på dagen, känner solljuset värma mina ben och hör bilarnas larm på gatan nedanför. Sommaren i stan är framför allt bullrig. 
 
 
Samtidigt som jag vill ägna dagarna åt sådant som skänker mitt liv mening, vill jag inte slarva bort min kreativitet. Jag är rädd för att städa, tvätta och plantera bort min tid. Och samtidigt: är det inte livet och levnaden som håller lågan tänd? Att stänga in mig själv, andas inomhusluft och låta glasrutorna skilja mig från den verkliga världen borde knappast gynna skaparglädjen. Men när jag sätter på mig kläder för att gå ned till ett kafé äts tiden upp, minut för minut, av värdsliga ting. Allt runtomkring river bitar från min dag tills nästan ingenting finns kvar. 
 
 
P fyller år imorgon Han blir 28 och det är ju också en anmärkningsvärd ålder. Jag satt bredvid mamma, tusentals meter ovanför alpernas snötäckta kam, när det slog mig att också jag skulle bli 28. Vid 28 sitter man på kontor. Man har en Filofax (jag har en Filofax, slår det mig när jag skriver detta) och hela strumpbyxor. Man ringer viktiga samtal och inom ett par år ska man ha barn. På kvällarna går man på dyra restauranger och skrattar åt alla som inte har lyckats lika bra på livets snåriga stig som en själv. 
 
 
När jag är 28 har jag fått ut min juristexamen för ett år sedan. Kanske har jag ett jobb? Jag och P kanske precis har sålt lägenheten i Mälarhöjden och köpt vårt drömboende på Sätertäppan, som vilar på en lummig kulle en bit ovanför stadens brus, i ett mossgrönt hus med jämna fönsterrader och små bäcksvarta gjutjärnsdetaljer. Kanske har vi en liten hund, en alpenländische dachsbracke som heter Bruno, och kanske bråkar vi mycket mindre. Kanske har jag lärt mig att hantera mitt temperament och betrakta mitt humör och mina svallande känslor som något sekundärt; som lager av blöt färg ovanpå en stadig grund, som akvareller jag kan blanda ut och måla om, som virvlande ljus och mörker i en ombytlig lek där det ena inte är bätte än det andra: det bara är. Kanske har lite av allvaret runnit ut och något annat runnit in. 
 
 
Jag ska ta fram min Filofax. Jag ska skriva dagens planer med mina bästa svarta pennor och så ska jag sluta vara så rädd för att allt ska rinna mig ur händerna. Mitt liv, min historia, mina drömmar och min studs i steget kommer inte – från ett ögonblick till ett annat – att försvinna för alltid. En dörr stängs och en annan öppnas. 
 
Stackmoln fyller himlen. Jag hör kyrkklockans klang ljuda som musik, och en svängande lastbils tunga hjul mot asfalten. Det är måndag, ganska varmt och nu är min kaffekopp urdrucken. Det här är också bara ett liv, varken mer eller mindre.
 

RSS 2.0