Öar och kedjor

 
Jag vaknar upp svag men lycklig under en klarblå himmel, i det lilla tält vi byggt åt oss i sovrummet för att avskärma oss från gatuljuden utanför. P kommer med kaffe som kallnar medan jag vandrar ut från och tillbaka in i sömnen, medveten om att han är där men med mina drömmar på inte mer än en armlängds avstånd. Jag vill inte vakna riktigt ännu. Jag drömmer att jag vadar genom ett båsvart träsk fullt av sjögräs, tillsammans med tre tjejer på jakt efter en väska som försvunnit med en buss på andra sidan. Jag känner mig stark, trots att vattnet är kallt. Vi är en och samma kropp som vadar mot ett gemensamt mål. Vi simmar för min skull, det är min väska. Tjejerna bär ansiktena hos människor som mött mig med kärlek, trots att jag inte känner dem. Jag tar det som ett tecken på att de tycker om mig på avstånd.
 
När jag vaknar på riktigt har P gått hemifrån, pussat mig på pannan och lämnat tidningen på sängbordet. Jag dricker det kalla kaffet, duschar varmt och sminkar mig mindre än jag brukar. Känner ett behov av att vara ren inför den stundande dagen. Jag är fylld av en underlig känsla av att något har växt färdigt, att ett frö som har grott i tio år äntligen har slagit ut sin blomma, och samma morgon som det gjorde det är en väntan jag inte ens märkt att jag burit på plötsligt över. Det kan bero på flera saker. Jag läser en blogg jag glömt bort, och inte har läst sedan innan jag och P blev tillsammans, om en ung kvinna som reser jorden runt med sin bebis på höften. Hon sitter på olika gräsmattor, tar storögt in människorna runtomkring sig, dansar, har ångest, lämnar ut sig själv till andra på ett sätt jag aldrig klarat av men ändå, minns jag när jag läser, drömde om att lära mig göra en gång i tiden. Jag ville hänga min kamera över axeln och öppna ögonen, höja ögonbrynen, och le mot världen och alla människor i den. Se att de bar på kärlek, precis som jag, och att vi kunde dela den.
 
 
De senaste veckorna har jag öppnat mig utan att riktigt veta hur. Jag har bara märkt effekten av det. Plötsligt ligger jag i soffan med en vän som kärleksfullt smeker mina fingrar, och jag är stilla och tänker att jag inte ska röra mig, utan njuta av stunden utan att vara orolig för att den ska ta slut. Jag tar flera promenader med en person jag inte umgåtts med på flera år. Gångerna är en kedja, inte som separata öar i havet. De har inget slut och ingen början. Vi tar vid där vi skiljdes åt, pratar om vardagliga saker och känner inget behov av att göra stunderna till något de inte är. Vi är bara två nära vänner som känner vårsolens första strålar smeka kinderna,  och vi vet att ingenting särskilt, ingenting spektakulärt, måste hända. Vi upptäcker delar av staden jag inte sett förut, tappar bort oss och hittar rätt igen. Vi skrattar, precis som vi alltid skrattat, skrattet som är fundamentet i vår vänskap, men vi är inte rädda för att det ska ta slut. Vi jagar det inte utan låter det skölja över oss, när det kommer naturligt. Och jag förstår att jag känner mig mest som mig själv när jag får skratta, och att delar av mig som jag trodde var borta ändå finns kvar, på något sätt.
 
 
Jag har börjat tänka såhär: om jag inte vet vad någon tänker, kan jag lika gärna låtsas som att den tänker det som är det bästa för mig. Jag tänker att människor jag träffar på varma barer vars fönster ligger som eldflugor längs den svarta gatan, blir glada över att de träffar mig. Ibland glömmer jag bort mig, och känner ångesten gripa tag i min kropp, så att jag krampar och viker mig dubbel av skam. Jag biter i läppen, hårt. Men sedan minns jag mitt löfte: jag vet inte, så jag måste förhålla mig till den bästa av sanningar. För att klara av livet, för att orka le och för att våga gå framåt. För att inte ramla ihop i en liten pöl av skam och skuld. Så jag öppnar åter ögonen och tar djupa andetag, låter gyllene värme fylla mig och sippra från lungorna ända ut i tårna och fingertopparna. 
 
 
Jag, P och P:s kompisar äter middag på en restaurang. Det är mörkbrunt och murrigt och stämningen är fin. Men jag känner att jag har svårt att bidra, att träffa rätt tangenter i musiken som är vår konversation. Jag tar sats och trycker ned men det blir fel och jag stänger in mig i ett skal, går på autopilot. Tittar på mig själv i spegeln i badrummet och känner mig utklädd.
 
Dagen därpå vaknar jag torr i munnen. Jag har svårt att förstå varför men det är lördag och solen skiner, jag och P städar vårt hem, och han städar mer än jag. Jag går från rum till rum i den lilla kojan, högt över bilarnas tjut, tittar på kyrktornet och hör orgelspelet segla in genom de öppna fönstrena. Jag diskar tills mina underarmar blir rödflammiga av hettan och diskmedlet. När eftermiddagen kommer åker jag till en gigantisk galleria med L och J för att titta på en fotbollsmatch. Miljoner och åter miljoner människor verkar trycka på oss från alla håll, de skriker och sjunger och jag blir mindre och mindre för att lämna plats åt dem. Jag behöver landa igen, jag söker efter en fast plats från vilken jag kan växa och värna mitt utrymme, så att jag inte försvinner. I slutändan skrattar vi ändå, och gungar med i hejaramsorna. Jag tittar på två av mina äldsta vänner och minns hur de var när de var små. Och tänker att de är olika nu, fast ändå samma. Vi har flätat ihop oss i våra minnen, våra barnjag är lika goda vänner som våra vuxenjag är. Det slår mig att jag knappast tänker på hur de ser ut längre. Jag tittar på dem och ser unga kvinnor, barn och tonåringar på en och samma gång. 
 
 
När matchen nästan är över går vi ned, helt nära planen, och någon skriker att vi står i vägen så vi böjer oss mot marken och klättrar tillbaka upp igen. Vi skrattar och struntar i att vi stört någon. Det är en skön känsla, som jag inte alltid vill känna eftersom den innebär att jag använder någon annans missnöje för att ha roligt, men som kan vara viktig att känna ibland ändå.
 
 
Vi står på dansgolvet på en bar och L vill att vi ska säga allt vi älskar med de andra, och vi gör det. Jag minns inte vad de sa, men jag minns vad jag sa till dem, och hur skönt det kändes att släppa alla spärrar och ropa ut hur vackra jag tycker att de är på både insidan och utsidan. Vi står mitt i folkmassan i en liten ring och våra händer är asammanflätade, och vi pratar i munnen på varandra, och det fullkomligen brinner om oss. Jag säger sådant som jag alltid tänkt men aldrig sagt, trots att jag alltid velat säga. Jag säger: var ska jag börja? Och undrar verkligen i vilken del av det ändlösa förråd av komplimanger som jag vill dekorera dem med, hänga runt deras halsar som gnistrande halsband. Jag är så lycklig i den stunden, över att få dela, över att få ge, över att få bli lyssnad på.
 
När vi går in i baren ser vi personer vi inte träffat på tio år och jag känner mig underligt oberörd. Jag trodde inte det, jag trodde att jag var mer hudlös och mindre tom. Men jag finner mig själv stående bakom L som hälsar, betraktandes hela scenen, som att jag skulle kunna vara utanför allt. Som att L och J skulle gå vidare in i natten, tillsammans, med det här sällskapet, men att min väg skulle svänga åt ett annat håll, nu. Men naturligtvis hälsar jag med ett förvånat leende, och ingen av oss verkar vilja att det ska ta slut. L köper öl åt oss och varje mening blir en liten konversation där vi står, halvt på väg redan, men ändå som att vi vill stanna. Till slut slår vi oss ned, en gemensam övernskommelse fast vi intalar oss senare, när de har gått, att de bjöd in oss. 
 
Jag sitter med huvudet i händerna och känner värmen från ljuslyktan mitt på bordet och vi skrattar, pratar tyst om minnen och människor vi en gång kände. Jag känner hur jag förlorar mig själv, pratar för högt och för mycket, men kan inte sluta. Jag känner ett behov av att underhålla alla runt hela bordet och när vi byter platser tänker jag att det är för att de vill sitta en bit från mig, att de är trötta på mina ord. Men när jag tänker över det igen vet jag att det inte är sant. Jag håller mig fast i kanten, vill inte trilla ned i något mörkt hål, vill njuta av hur natten vecklar ut sig till något minnesvärt. J, L och jag lyfter varandra som vi inte brukade göra när vi senast umgicks i den här konstellationen, skrattar åt varandras skämt, ger varandra komplimanger och berättar för alla hur intressanta, intelligenta och kärleksfulla vi är. Värme fyller utymmet mellan oss. Mina kinder hettar.
 
 
J köper champagne med fem glas, till hela bordet. Där och då förstår jag inte att jag senare kommer att vara tacksam över att de gjorde så. Jag känner, när jag vaknar nästa morgon, en varm och trygg kärlek till J och L som lär mig gå rakt och tar mig med, puttar mig med lätta knuffar i den rätta riktningen. Utan att säga ett ord när jag protesterar, frågar dem högljutt varför de köpte champagnen, för att jag tror att det är en konstig sak att göra, när det egentligen är den mest naturliga sak i världen. De fyller bara tålmodigt upp åt alla, och låtsas som ingenting om jag exempelvis råkar säga fel sak eller slå ut ett glas. Jag slår ut ett glas. Det landar vid två tjejer med utsvängda jeans och de tittar hårt och kallt på mig, och jag ber om ursäkt om och om igen. Till slut ler de, rycker på axlarna. Kanske på grund av mina ursäkter, kanske på grund av att de känner, och vill känna, vårt sällskap, som också ber om ursäkt fast på ett sätt som gör att de förstår att det inte är något att bli arg över. Och nu beter sig alla som att det inte var något alls, och säger: du är inte den första som har gjort det här. De ler och ber mig sitta kvar istället, när jag frågar, darrigt, om jag borde gå och hämta servetter för att torka upp.
 
 
På morgonen vaknar jag och ligger länge och berättar för P om kvällen, innan jag öppnar ögonen. Jag tänker att livet är så underligt, och människor är så lika och så olika beroende på när jag träffar dem. I vilken kontext de blir verkliga, om de springer förbi mig på en terass under stjärnhimlen och säger att de kommer tillbaka men inte gör det, om de finns i en berättelse eller om de sitter helt still och inte går. Då blir de verkliga. Jag blir också verklig, och tråkig, och vanlig, och mina drömmar låter futtiga. Men livet är inte slut. Vi är ensamma här. Jag träffar vissa människor som kedjor och andra som öar, och det är både bra och dåligt. Men allting är ett nät och jag tror att om jag fortsätter vara öppen, och tänker att människor har kärlek att ge mig om jag bara vågar ta emot den, kan öar blir till kedjor en dag.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0