Öar och kedjor

 
Jag vaknar upp svag men lycklig under en klarblå himmel, i det lilla tält vi byggt åt oss i sovrummet för att avskärma oss från gatuljuden utanför. P kommer med kaffe som kallnar medan jag vandrar ut från och tillbaka in i sömnen, medveten om att han är där men med mina drömmar på inte mer än en armlängds avstånd. Jag vill inte vakna riktigt ännu. Jag drömmer att jag vadar genom ett båsvart träsk fullt av sjögräs, tillsammans med tre tjejer på jakt efter en väska som försvunnit med en buss på andra sidan. Jag känner mig stark, trots att vattnet är kallt. Vi är en och samma kropp som vadar mot ett gemensamt mål. Vi simmar för min skull, det är min väska. Tjejerna bär ansiktena hos människor som mött mig med kärlek, trots att jag inte känner dem. Jag tar det som ett tecken på att de tycker om mig på avstånd.
 
När jag vaknar på riktigt har P gått hemifrån, pussat mig på pannan och lämnat tidningen på sängbordet. Jag dricker det kalla kaffet, duschar varmt och sminkar mig mindre än jag brukar. Känner ett behov av att vara ren inför den stundande dagen. Jag är fylld av en underlig känsla av att något har växt färdigt, att ett frö som har grott i tio år äntligen har slagit ut sin blomma, och samma morgon som det gjorde det är en väntan jag inte ens märkt att jag burit på plötsligt över. Det kan bero på flera saker. Jag läser en blogg jag glömt bort, och inte har läst sedan innan jag och P blev tillsammans, om en ung kvinna som reser jorden runt med sin bebis på höften. Hon sitter på olika gräsmattor, tar storögt in människorna runtomkring sig, dansar, har ångest, lämnar ut sig själv till andra på ett sätt jag aldrig klarat av men ändå, minns jag när jag läser, drömde om att lära mig göra en gång i tiden. Jag ville hänga min kamera över axeln och öppna ögonen, höja ögonbrynen, och le mot världen och alla människor i den. Se att de bar på kärlek, precis som jag, och att vi kunde dela den.
 
 
De senaste veckorna har jag öppnat mig utan att riktigt veta hur. Jag har bara märkt effekten av det. Plötsligt ligger jag i soffan med en vän som kärleksfullt smeker mina fingrar, och jag är stilla och tänker att jag inte ska röra mig, utan njuta av stunden utan att vara orolig för att den ska ta slut. Jag tar flera promenader med en person jag inte umgåtts med på flera år. Gångerna är en kedja, inte som separata öar i havet. De har inget slut och ingen början. Vi tar vid där vi skiljdes åt, pratar om vardagliga saker och känner inget behov av att göra stunderna till något de inte är. Vi är bara två nära vänner som känner vårsolens första strålar smeka kinderna,  och vi vet att ingenting särskilt, ingenting spektakulärt, måste hända. Vi upptäcker delar av staden jag inte sett förut, tappar bort oss och hittar rätt igen. Vi skrattar, precis som vi alltid skrattat, skrattet som är fundamentet i vår vänskap, men vi är inte rädda för att det ska ta slut. Vi jagar det inte utan låter det skölja över oss, när det kommer naturligt. Och jag förstår att jag känner mig mest som mig själv när jag får skratta, och att delar av mig som jag trodde var borta ändå finns kvar, på något sätt.
 
 
Jag har börjat tänka såhär: om jag inte vet vad någon tänker, kan jag lika gärna låtsas som att den tänker det som är det bästa för mig. Jag tänker att människor jag träffar på varma barer vars fönster ligger som eldflugor längs den svarta gatan, blir glada över att de träffar mig. Ibland glömmer jag bort mig, och känner ångesten gripa tag i min kropp, så att jag krampar och viker mig dubbel av skam. Jag biter i läppen, hårt. Men sedan minns jag mitt löfte: jag vet inte, så jag måste förhålla mig till den bästa av sanningar. För att klara av livet, för att orka le och för att våga gå framåt. För att inte ramla ihop i en liten pöl av skam och skuld. Så jag öppnar åter ögonen och tar djupa andetag, låter gyllene värme fylla mig och sippra från lungorna ända ut i tårna och fingertopparna. 
 
 
Jag, P och P:s kompisar äter middag på en restaurang. Det är mörkbrunt och murrigt och stämningen är fin. Men jag känner att jag har svårt att bidra, att träffa rätt tangenter i musiken som är vår konversation. Jag tar sats och trycker ned men det blir fel och jag stänger in mig i ett skal, går på autopilot. Tittar på mig själv i spegeln i badrummet och känner mig utklädd.
 
Dagen därpå vaknar jag torr i munnen. Jag har svårt att förstå varför men det är lördag och solen skiner, jag och P städar vårt hem, och han städar mer än jag. Jag går från rum till rum i den lilla kojan, högt över bilarnas tjut, tittar på kyrktornet och hör orgelspelet segla in genom de öppna fönstrena. Jag diskar tills mina underarmar blir rödflammiga av hettan och diskmedlet. När eftermiddagen kommer åker jag till en gigantisk galleria med L och J för att titta på en fotbollsmatch. Miljoner och åter miljoner människor verkar trycka på oss från alla håll, de skriker och sjunger och jag blir mindre och mindre för att lämna plats åt dem. Jag behöver landa igen, jag söker efter en fast plats från vilken jag kan växa och värna mitt utrymme, så att jag inte försvinner. I slutändan skrattar vi ändå, och gungar med i hejaramsorna. Jag tittar på två av mina äldsta vänner och minns hur de var när de var små. Och tänker att de är olika nu, fast ändå samma. Vi har flätat ihop oss i våra minnen, våra barnjag är lika goda vänner som våra vuxenjag är. Det slår mig att jag knappast tänker på hur de ser ut längre. Jag tittar på dem och ser unga kvinnor, barn och tonåringar på en och samma gång. 
 
 
När matchen nästan är över går vi ned, helt nära planen, och någon skriker att vi står i vägen så vi böjer oss mot marken och klättrar tillbaka upp igen. Vi skrattar och struntar i att vi stört någon. Det är en skön känsla, som jag inte alltid vill känna eftersom den innebär att jag använder någon annans missnöje för att ha roligt, men som kan vara viktig att känna ibland ändå.
 
 
Vi står på dansgolvet på en bar och L vill att vi ska säga allt vi älskar med de andra, och vi gör det. Jag minns inte vad de sa, men jag minns vad jag sa till dem, och hur skönt det kändes att släppa alla spärrar och ropa ut hur vackra jag tycker att de är på både insidan och utsidan. Vi står mitt i folkmassan i en liten ring och våra händer är asammanflätade, och vi pratar i munnen på varandra, och det fullkomligen brinner om oss. Jag säger sådant som jag alltid tänkt men aldrig sagt, trots att jag alltid velat säga. Jag säger: var ska jag börja? Och undrar verkligen i vilken del av det ändlösa förråd av komplimanger som jag vill dekorera dem med, hänga runt deras halsar som gnistrande halsband. Jag är så lycklig i den stunden, över att få dela, över att få ge, över att få bli lyssnad på.
 
När vi går in i baren ser vi personer vi inte träffat på tio år och jag känner mig underligt oberörd. Jag trodde inte det, jag trodde att jag var mer hudlös och mindre tom. Men jag finner mig själv stående bakom L som hälsar, betraktandes hela scenen, som att jag skulle kunna vara utanför allt. Som att L och J skulle gå vidare in i natten, tillsammans, med det här sällskapet, men att min väg skulle svänga åt ett annat håll, nu. Men naturligtvis hälsar jag med ett förvånat leende, och ingen av oss verkar vilja att det ska ta slut. L köper öl åt oss och varje mening blir en liten konversation där vi står, halvt på väg redan, men ändå som att vi vill stanna. Till slut slår vi oss ned, en gemensam övernskommelse fast vi intalar oss senare, när de har gått, att de bjöd in oss. 
 
Jag sitter med huvudet i händerna och känner värmen från ljuslyktan mitt på bordet och vi skrattar, pratar tyst om minnen och människor vi en gång kände. Jag känner hur jag förlorar mig själv, pratar för högt och för mycket, men kan inte sluta. Jag känner ett behov av att underhålla alla runt hela bordet och när vi byter platser tänker jag att det är för att de vill sitta en bit från mig, att de är trötta på mina ord. Men när jag tänker över det igen vet jag att det inte är sant. Jag håller mig fast i kanten, vill inte trilla ned i något mörkt hål, vill njuta av hur natten vecklar ut sig till något minnesvärt. J, L och jag lyfter varandra som vi inte brukade göra när vi senast umgicks i den här konstellationen, skrattar åt varandras skämt, ger varandra komplimanger och berättar för alla hur intressanta, intelligenta och kärleksfulla vi är. Värme fyller utymmet mellan oss. Mina kinder hettar.
 
 
J köper champagne med fem glas, till hela bordet. Där och då förstår jag inte att jag senare kommer att vara tacksam över att de gjorde så. Jag känner, när jag vaknar nästa morgon, en varm och trygg kärlek till J och L som lär mig gå rakt och tar mig med, puttar mig med lätta knuffar i den rätta riktningen. Utan att säga ett ord när jag protesterar, frågar dem högljutt varför de köpte champagnen, för att jag tror att det är en konstig sak att göra, när det egentligen är den mest naturliga sak i världen. De fyller bara tålmodigt upp åt alla, och låtsas som ingenting om jag exempelvis råkar säga fel sak eller slå ut ett glas. Jag slår ut ett glas. Det landar vid två tjejer med utsvängda jeans och de tittar hårt och kallt på mig, och jag ber om ursäkt om och om igen. Till slut ler de, rycker på axlarna. Kanske på grund av mina ursäkter, kanske på grund av att de känner, och vill känna, vårt sällskap, som också ber om ursäkt fast på ett sätt som gör att de förstår att det inte är något att bli arg över. Och nu beter sig alla som att det inte var något alls, och säger: du är inte den första som har gjort det här. De ler och ber mig sitta kvar istället, när jag frågar, darrigt, om jag borde gå och hämta servetter för att torka upp.
 
 
På morgonen vaknar jag och ligger länge och berättar för P om kvällen, innan jag öppnar ögonen. Jag tänker att livet är så underligt, och människor är så lika och så olika beroende på när jag träffar dem. I vilken kontext de blir verkliga, om de springer förbi mig på en terass under stjärnhimlen och säger att de kommer tillbaka men inte gör det, om de finns i en berättelse eller om de sitter helt still och inte går. Då blir de verkliga. Jag blir också verklig, och tråkig, och vanlig, och mina drömmar låter futtiga. Men livet är inte slut. Vi är ensamma här. Jag träffar vissa människor som kedjor och andra som öar, och det är både bra och dåligt. Men allting är ett nät och jag tror att om jag fortsätter vara öppen, och tänker att människor har kärlek att ge mig om jag bara vågar ta emot den, kan öar blir till kedjor en dag.
 
 

Tulpaner i solen och tankar om livet

Att sitta i vårsolen, mitt i framtidsdrömmarna som brukade kännas så långt bort.
 
CHASING CARS. Jaha. Sex år efter avslutad gymnasieutbildning och ett par evighetslånga och minutkorta månader efter att jag har klickat hem min ekonomiexamen sitter jag bakom ett fönster på femte våningen, tittar på en bukett vissnande tulpaner och tänker: det är inte så jävla lätt, ändå. Det är inte så tydligt. Inte som i filmerna, där det finns rätt val och fel val, och huvudpersonen ändå lyckas välja helt bortom rim och reson, och man trycker ansiktet i kudden och väser för att det är så uppenbart fel. De där enkla valen, som skulle vara överskådliga och konkreta, finns inte. De gäckar en, faller in, ut och bort och så står jag här igen. Utan att veta om jag begår mitt livs största misstag, eller om det ens spelar roll. Hela livet är bara en drös sliding doors-scenarion. Om bara det ena. Om bara det andra. Ett oändligt pärlband av möjliga utfall, som i sin tur leder till andra utgångar och ett tu tre bor man i Kalifornien och lever på att rädda alligatorer som trillat ned i folks swimmingpooler. 
 
Nej, men visst – ta mig inte fel. Av alla de vänner jag hade som skulle bli regissörer, skådespelerskor, it-tjejer, entreprenörer, kockar eller bara gifta sig tidigt och skaffa barn med en kändis, är det försvinnande få som lyckats. De flesta bor kvar inom ett par mils radie från platsen de tog sina första stapplande steg. Bildligt talat, alltså. Jag med, för den delen. Det blev ingen storstad, ingen karriär i internationell politik och ingen skandalös förstasidehistoria om nästan vad som helst.
 
Solen skiner från samma klarblå himmel som när jag var tolv och trodde att världen låg för mina fötter om jag bara tog mig längre än en tunnelbanelinje bort. I Småland, på Sandhamn, i London, på en sjöblöt, langosdoftande festival i skogen eller på en fest i stan. Samtal som inte kom. Men om de hade kommit, om de bara hade kommit, hade allting börjat och då hade det aldrig någonsin tagit slut. Första steget kändes så oöverkomligt, och så är det naturligtvis fortfarande. Jag tänker: om det bara blir si eller så, kommer jag att agera perfekt och bete mig som jag borde, lagom påträngande, lagom irriterande, lagom älskvärt. Och så får jag drömjobbet, den skinande blanka bilen, Rolex-klockan och halva kungariket. 
 
Men så är det ju inte, Mathilda. Du är ju smartare än så. Du vet bättre än att titta ut, så långt, så långt, och bara drömma. Drömmar leder ingenvart. Hårt jobb gör det. Och sänk förväntningarna, var blyg, låt dig skrämmas, se världen för vad den är: ett hårt, vasst, surr som skär i öronen och hindrar folk från att lyckas, premierar avundsjuka och lägger krokben för dig. Men behåll samtidigt din framåtanda, din tro, din livslust och din kärlek. Fortsätt andas. Fortsätt andas. Fortsätt andas.
 
Så kommer du kanske till London en dag.
 
So long!

DID YOU SLEEP WELL LAST NIGHT?

 
TUNE IN. I mina öron dena snöiga fredagsmorgon, samtidigt som jag dukar upp hemgjord granola i glasburkar med fingeravtryck på bland färska liljor och brudslöja: Gone Girl av Lola Kirke. Hennes syrra Jemima har regisserat videon som gör saker med mig och säkerligen med er också.
 
Happy Friday, flickor. Köp en korg och lägg böcker i den, stek pilgrimsmusslor och servera någon du älskar, ta snälltåget förskräckligt långt norrut eller gör upp med din barndom och släng alla dina gamla mjukdjur. Jag väntar på dig när du är klar och då ska vi ha riktigt, riktigt roligt.
 
So long!

Hitta mig här i sommar



Lite ärligare. Lite mer jag.

Ni måste inte, såklart. Men om ni vill.

HÄR.

Ciao!

we can't even think of a word that rhymes















There's more to come, men detta kan ni alltid vila era söta små ögon på meanwhile. Är det inte en alldeles fantastisk dag? Solen belönade tre år av way hårt slit med full närvaro hela dagen, ända tills vi lyckligt dansade hem nästa morgon med regnvåta mössor och... Ni vet - trötta fötter.

Jag är fånigt lycklig.

Ciao!

school's out completely







Tusen gånger förlåt för att jag inte har tid med er, men ni får ha överseende. Vad jag har gjort? Åh, tagit studenten. Naturligtvis.

Jag har haft en så butt-crazy fantastisk vecka att jag inte vet vilken klackad fot jag ska stå på. Istället går jag omkring med ett löjligt leende på läpparna och konstaterar att sommaren är underbar.

Vill ni se bilder? Jag visste väl det. Jag lovar att leverera dem innan ni hinner säga "För många glas champagne" eller klappa händerna tre gånger i följd.

Klänningen ovan är en av många way smashing studenpresenter och jag måste säga att den är dödligt dandy. Det syns inte nu, men den pryds av en rökande chihuahua (det kan mycket väl vara en corgie också, men en corgie vet ingen människa hur den ser ut så det spelar ingen roll) som mest liknar Iris Apfel. Om jag gillar den? Dears - jag älskar den.

Med hopp om snart återseende.

Ciao!

WHeRe WeRe YOu WHeN We WeRe GeTTiNG HiGH?





I sommar när jag kommer tillbaka till den soligaste staden i världen (Nice, alltså) ska jag åka rullskridskor längs med Promenade des Anglais.

Sedan avslutar jag med kokos-milkshakes på stranden.

Ciao!

aWeSOMe PeOPLe HaNGiNG OuT ON THeiR OWN









Några bra anledningar till varför jag borde gå ut ikväll:

Imorgon ska jag måla sneda bokstäver på lakan, som ska hänga på vårat studentflak. Det är alltså positivt om jag har sovit för lite, eftersom mina initialer och träffsäkra slagord kommer att få rätt lutning. Jag ska skriva gräsligt.

Det är onsdag.

Det finns absolut ingenting annat att göra.

Jag har redan sett alla filmer (nästan) av Hayao Miyazaki (ja - jag älskade obviously Ponyo).

Jag har redan festklänning på mig (linnetyg är respektabelt för kvällsaktiviteter om det är figursytt).

Det är fortfarande ganska ljust ute.

Det är onsdag.

Call Me Maybe spelas på radion (in other words måste jag as soon as possible uppsöka annan plats att vistas på. Och med as soon as possible menar jag innan refrängen börjar).

Det är onsdag.

Convinced? Jag trodde väl det. Problem är att mina vänner uppenbarligen anser det onödigt att skaka någonting annat än Tropicana-paketet när solen går upp (även om jag är tveksam till att de äter frukost så pass tidigt) imorgon.

Snälla - allt innehållande fruktkött bör blandas med Campari (observera min lätt oseriösa framtoning - ett glas Ruby Breakfast, Tropicanas variant med blodapelsin, får mig alltid på gott humör).

Och angående inläggets rubrik syftar den naturligtvis till den här underbara hemsidan. På vilken du knappast lär hamna för ha druckit så mycket C-vitaminer, om vi säger så.

That's all.

Ciao!

SeXY, SaSSY STONeFaCeD



Nej - chicas, jag har inte glömt er. En outfitbild kommer (och ännu en, eftersom samma smashing skjorta som ni kan dregla över nedan åkte på igen, fast nu som party-stass)... Snart.

Jag har så mycket att göra, förstår ni. Fantastiskt busy, men eftersom allting är roligt så går det bra ändå.

Ikväll är jag stressed, depressed but very well drssed i svart och blått. En färgkombination som länge var faux pas. Ser jag ut som om jag bryr mig?

Tills vidare kan ni väl drömma om den här skjortan från ZARA som kommer i butik den här månaden. Jag bara dör på alla plan.

Ciao!

i'M NOT MuCH iNTO HeaLTH FOOD, i AM iNTO CHaMPaGNe



Ingenting gör en lördag mindre grå som allas våra tidlösa favorit-bombnedslag Kate och Naomi.

Oh, nineties...

Ciao!

TiMe FOR TieMPO LiBRe











De senaste fyra dagarna har jag dansat tills klackarna har trillat av (och i någon timme till efter det) nattetid, samt levt på solmogen vattenmelon dagtid. I alla fall tror jag att den är solmogen. Jag kan ju inte veta eftersom den inte växer i vår trädgård utan är très importerad, men i alla fall.

Om man lever mitt i en sådan verklighetssemester krävs ett passande soundtrack.


Och solkräm. Och en hel drös fantastiska vänner att dividera livets viktigheter med under tiden. Detta är vad jag klickar igång för att få in rätt stämning.

HÄR är länken, så att ni kan göra detsamma.



Ciao!

Be CaReFuL WHaT YOu WiSH FOR

Om jag får en Chanel 2.55 i studentpresent (chanserna är minimala eftersom mina föräldrar har normala, ekonomiska sinnelag och... Ni vet - inte förstår den underliggande lyckan i kviltat kalvskinn):



Om jag får någonting som inte inkluderar nyckelorden "Céline", "Årsförbrukning av Skittles", "Lackade platåklackar" eller "Koskinn":



Nej. Ärligt.

Jag bara skojar. Jag blir naturligtvis très glad för precis allting.

Men jag kommer alltid att ha en soft spot för inslagna raringar signerade Net-A-Porter. Eller Dylan's Candy Bar.

Ciao!

GiRL WiLL SiNG FOR DiReCTiONS SOuTH







Nu börjar sommaren på riktigt, flickor. Idag är det klarblå himmel och trots très sen kväll igår dansar jag hela vägen upp ur sängen.

Hoppas att ni har way mycket tid att njuta av vädret, sola er kolabruna och sitta på olika caféer och prata om ingenting tills det blivit natt för länge sedan.

Ciao!

DON'T eVeR FeeL SORRY FOR PaRTY-ROCKiNG...





...Om du studerade, städade och klädde dig way dekadent innan.

Agreed? Agreed.

Jag ska sko på mig träklackarna och sticka till F12 ikväll. Vart ska ni?

Ciao!


PS: Jag lovar att bli bättre på att berätta om relevanta saker på en modeblogg. Men inte ikväll. Ni förlåter mig, va?

TieMPO LiBRe









Ska vi inte bara åka utomlands istället?

Ciao!

BaCHeLOReTTe PROFiLe





















Fragments of a busy week.

Vad har ni haft för er?


Ciao!

HOLY MOLLY


DON'T Be a TWiT







Följ mig på Twitter för dagliga uppdateringar om mig och mitt melon-ätande.

KLICKA HÄR.

Ciao!

We aLL SCReaM FOR ICeCReaM











Bara för att ta er igenom torsdagskvällen.

Jag försöker tillfredsställa mina habegär med vanilj-té och olagligt stora mängder honung (jag älskar honung och om jag kunde skulle jag också bada i det).

Det går ganska dåligt.

Ciao!

WHEN a GuY WeaRiNG eD HaRDY HiTS ON Me


Tidigare inlägg
RSS 2.0