Som kärlek när det tåras

 
Det är sommar nu. Den bara kom. Jag sitter i köket och solen silar in genom fönsterrutorna. Mina sittben skaver av för mycket sittande, för lite springande och för mycket stiltje. Men kanske finns det en poäng med det? Kanske måste jag ägna alla långsamma veckor åt att lära mig behålla lugnet även när stormen river inombords. Inuti mig sprakar glöden som vanligt. Jag försöker andas djupt; fylla bröstkorgen och magen inåt, bakåt och utmed sidorna.
 
Jag har börjat yoga och har gått tre gånger redan. Mitt hjärta dunkar så att det susar i öronen när blodet forsar genom kroppen till huvudet. Pannan mot golvet och blicken mot fötterna; känna alla tår och känna alla fingertopparna. Jag kniper ihop ögonen och håller ut. Efter halva passet glömmer jag mitt pickande hjärta och svetten under handflatorna. Tiden rullar på medan långa, smala, korta och mjuka kroppar dansar fram i salen. I slutet fyller våra röster, som magiskt hittar en och samma metalliska ton, rummet och blandar upp regnets smatter mot takfönstret. 
 
 
Hela tiden dras jag åt olika håll. Jag vill ägna dagarna åt något meningsfullt men så fort jag känner attt jag inte lyckas med det blir jag nedstämd och inåtvänd. Jag ligger i sängen mitt på dagen, känner solljuset värma mina ben och hör bilarnas larm på gatan nedanför. Sommaren i stan är framför allt bullrig. 
 
 
Samtidigt som jag vill ägna dagarna åt sådant som skänker mitt liv mening, vill jag inte slarva bort min kreativitet. Jag är rädd för att städa, tvätta och plantera bort min tid. Och samtidigt: är det inte livet och levnaden som håller lågan tänd? Att stänga in mig själv, andas inomhusluft och låta glasrutorna skilja mig från den verkliga världen borde knappast gynna skaparglädjen. Men när jag sätter på mig kläder för att gå ned till ett kafé äts tiden upp, minut för minut, av värdsliga ting. Allt runtomkring river bitar från min dag tills nästan ingenting finns kvar. 
 
 
P fyller år imorgon Han blir 28 och det är ju också en anmärkningsvärd ålder. Jag satt bredvid mamma, tusentals meter ovanför alpernas snötäckta kam, när det slog mig att också jag skulle bli 28. Vid 28 sitter man på kontor. Man har en Filofax (jag har en Filofax, slår det mig när jag skriver detta) och hela strumpbyxor. Man ringer viktiga samtal och inom ett par år ska man ha barn. På kvällarna går man på dyra restauranger och skrattar åt alla som inte har lyckats lika bra på livets snåriga stig som en själv. 
 
 
När jag är 28 har jag fått ut min juristexamen för ett år sedan. Kanske har jag ett jobb? Jag och P kanske precis har sålt lägenheten i Mälarhöjden och köpt vårt drömboende på Sätertäppan, som vilar på en lummig kulle en bit ovanför stadens brus, i ett mossgrönt hus med jämna fönsterrader och små bäcksvarta gjutjärnsdetaljer. Kanske har vi en liten hund, en alpenländische dachsbracke som heter Bruno, och kanske bråkar vi mycket mindre. Kanske har jag lärt mig att hantera mitt temperament och betrakta mitt humör och mina svallande känslor som något sekundärt; som lager av blöt färg ovanpå en stadig grund, som akvareller jag kan blanda ut och måla om, som virvlande ljus och mörker i en ombytlig lek där det ena inte är bätte än det andra: det bara är. Kanske har lite av allvaret runnit ut och något annat runnit in. 
 
 
Jag ska ta fram min Filofax. Jag ska skriva dagens planer med mina bästa svarta pennor och så ska jag sluta vara så rädd för att allt ska rinna mig ur händerna. Mitt liv, min historia, mina drömmar och min studs i steget kommer inte – från ett ögonblick till ett annat – att försvinna för alltid. En dörr stängs och en annan öppnas. 
 
Stackmoln fyller himlen. Jag hör kyrkklockans klang ljuda som musik, och en svängande lastbils tunga hjul mot asfalten. Det är måndag, ganska varmt och nu är min kaffekopp urdrucken. Det här är också bara ett liv, varken mer eller mindre.
 

Den vackraste våren

 
Himlen är blå igen. Det kan inte bli vackrare. Jag kommer att titta tillbaka på den här våren och minnas det som att solen alltid sken. Att jag helt saknade anledningar att vara ledsen, men problemet är – tänker jag, ibland – att vemod och vilsenhet är en så stor del av mig att känslorna gör mig starkare. Lite som att viktiga kedjor klippts av och jag flyter ovanpå allting utan att delta, när jag är lätt och lycklig. Jag vill berätta hur jag vecklar ut mina känselspröt och nuddar vid en hinna som suddar och förvränger. Alla där på andra sidan verkar inte märka eller bry sig om att dimman skiljer oss åt. 
 
Jag antar att den här bloggen är ett försök att återta makten, och placera mig själv längst fram i tåget som rusar förbi station efter station utan att jag är säker på vart det är på väg. Det är dags att tänka efter. Jag vill sätta orden på pränt så att jag kan äga dem, så att de slutar flyga runt i luften som maskrosbollar efter att man blåst på dem. 
 
 
Alla mina texter nu för tiden handlar om att kunna skilja på rätt och fel. Insinkten, så underbart ombytlig och naiv, ställs mot den samlade erfarenheten som är knastertorr och förmanande. Vilket av de två ska ge efter, och varför var det här inget problem tidigare? Full av frågor utan bra svar går jag in i april som har gröna knoppar i sitt hår och fyller himlen med sitt ljus.
 
 
 
Jag skriver en text i en antologi. Det är en fånig grej, egentligen, men jag känner mig stolt även om friexemplaren kommer hem och det är en vanlig mailadress tryckt på första uppslaget. Så ges den i alla fall ut och om jag ser snällt på det kan jag tänka att jag uppnår ett av de där, å ena sidan oöverstigliga och å andra sidan obetydliga, målen som jag satte upp för mig själv någon gång i tidernas begynnelse.
 
 
Efter antologin går jag in i ett tillstånd av total hängivelse. Jag skriver av föreläsningar, stryker under paragrafer i lagböcker och sitter på biblioteket med E. Hon kommer ihåg att boka rum och jag kommer för sent, alltid med andan i halsen. Jag försöker kompensera genom att köpa med mig blaskigt kaffe med havremjölk, som jag vet att hon gillar. Solen lyser in genom de höga fönstrena och skolbarnen skriker och skrattar. Vi sitter med näsorna djupt i varsin bok i ett rum som luktar behagligt av damm och rengöringsmedel. Det känns som gymnasiet, när vi spenderade varje vaken minut tillsammans. 
 
Vi hade en period precis efter gymnasiet när vi inte sågs så mycket. Min kropp skapade ett litet hål, en trasig liten saknad. När vi sågs var luften full av förväntning, till den grad att mötet obönhörligen måste sluta i besvikelse. Hon representerade allt som varit, alla dagar som passerat för att aldrig komma åter. Allt jag till slut slutade sakna. Inte för att jag inte längre behövde eller längtade efter det, utan för att det sorterades in så långt bak i minnesboken att jag inte orkade med att leta fram dem, när jag låg i sängen på kvällen och samlade tankar så att jag skulle kunna somna. Eller då befann vi oss bara på olika platser. Eller då glömde jag bort henne eftersom jag skaffade pojkvän.
 
Det knyter sig i magen. Men livet är så svårt och består av så många slingriga stigar. 
 
 
 
Om fem dagar åker jag, T, R och L till Paris. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om Paris, om kullersten som är täckt av morgonfukt och den blekvita kontinentalsnäcka som öppnar sitt skal, bjuder in till dans mitt på torget utanför Louvren som säker heter något men precis vad minns jag inte just nu. Att dricka rödvin med benen i kors över en plåtstol, och känna solstrålarna värma fotryggen. Vi sitter på hårda, kalla pallar på uteserveringar, och jag hör tre röster jämte min blandas upp med musik från gathörnen, under ett par majdagar som tar slut för fort.
 
Men nu skiner solen för första gången sedan imorse, jag har lagat min cykel och himlen är svartblå i horisonten. Om några dagar är det Valborgsmässoafton. Jag, E och K ska åka ut till min pappas landställe i skärgården. Vi ska andas grön luft, bada i havet så att vi skrattskriker och väcker hela ön, berätta hemligheter, sova i täcken som luktar förråd och plocka en bukett och ta med tillbaka till stan, helt vissen och ynklig av för många timmar utan vatten.
 
 
 
När jag känner mig osäker, tänker jag: allt det där som de söker efter, det har jag redan. Jag måste bara förstå att det inte blir bättre än såhär, vi kan bara leva här, och fortsätta med det. Ingenting förändras någonsin. Det är varken bra eller dåligt; det bara är. 

HERR MAURITZ GOES HERR MEGATRÅKIG

En väska som Kate Moss skulle kunna slängt lite nonchalant över axeln på sena 90-talet.
 
STRAPS ON STRAPS ON NOTHING. Nå. Medan jag räknar dagarna till sommaren, tillverkar city yoga bags med stjärntecken-mönster, drömmer om Paris (oui, jag och tre av mina favoritpersoner styr kosan mot mandelcrossianternas förlovade land för en drink för mycket på Hotel Costes och lunch i solen på Café La Favorite) och simply försöker deschiffrera vad livet har i sin linda åt mig (och oss allihopa) kan jag ju lika bra underhålla er med min charmiga men aningen monotona stämma.
 
Idag tänker jag på H&M Studios nya kollektion som först fick mig att undslippa en mycket diskret hickning, när jag spottade bilderna på H&M:s startsida. Så roligt, tänkte jag. Men efter att ha scrollat längst den närmast oändliga smygtitten (visningen går av stapeln om drygt sex dagar och detta ska väl få mig, er och typ Jeanne Damas varför hon nu skulle bry sig, att känna någon form av habegär och nyfikenhet) kände jag något i stil med: jaha.
 
En helt vanlig kollektion som möjligen är speciellt medioker, där någon har hittat ett sjukt långt snöre och mer eller mindre gått loss. Utsvängda stickade byxor? Really? Med nyckelringsdragkedja? Väldigt 2015 hos valfri local influencer, eller som något man hittar i sådana där skumma, dammluktande butiker i gallerior som säljer alltför tunna pälsvästar och vad som helst med strass. Men visst. Väskan med röda band är snygg, det får vi ändå ge dem, flickor. Vissa skor var också rätt okej och affischerna kändes en smula Totême, vilket tveklöst är positivt även om hela idén känns lite lättköpt.
 
Annars? Mais non. Men visst, kanske gick alla bra skisser till Arket för att trösta dem efter den där branden. I så fall: kudos to you.
 
Ciao!

cat shoe cat cat

 
 
 
 
 
Seriös totalsnygghet i form av cool katt, balla pjuck med mönster att gå över lik för (dessutom från Givenchy vilket borde undanröja precis alla möjliga tvivelaktigheter), en donna som är sexig och... Tja - en till donna. Som är sexig.
 
Nu ska solen få lysa på mina springskor (som om den skulle behaga vara framme när jag går ut) medan jag svarvar mina spiror till oigenkännlighet. Så fort jag får av mig jeansskjortan, reser mig från sängen och slutar slött skrolla igenom blogg på ointressant blogg.
 
Här i bloggvärldens finns ju bara ett val. Och ni vet vilket.
 
Beställ förresten skorna HÄR men kom helst inte nära mig iförd dem för chansen är stor att jag i ett totalt lack of normalt upförande sliter dem av era näpet förvånade fötter och sticker tll skogs för att leva ett nomadliv tillsammans med mina mönstrade kärlekar.
 
Well - nu är ni varnade.
 
Ciao!

do not miss

Har du en halvtimme över?
 
The role-model of all role-models (eller något ditåt) Lauren Hutton är the cover story Net à Porter's senaste magasin.
 
 
Läs det HÄR.
 
Jag vet, jag vet - vad skulle ni göra utan mig?
 
Möjligtvis dö en lång och plågsam död due to lack of inspiration. Förlåt - troligtvis.
 
Ciao!

dandy dundee

 
 
 
Mina nya bästa kompisar är två svarta krokodiler som följer mig vart jag går utan att klaga det allra minsta. De håller för övrigt mina ganska kräsna fossingar på way gott humör, och lyckas med konststycket att se precis så nätta ut som jag vill att de ska göra.
 
Butiken? Åh - den låg i Mood-gallerian och när den stängde reades alltså världens bästa ballerinor ut till vrakpris. Jag stack därifrån med ett par silverfärgade sötnosar, utöver dessa. Min sommargarderob är vad skodon gäller très komplett.
 
Är man sugen på smala babes, som ger illusionen om almost-Barbie feet - brukar ju Rizzo också kunna sina saker. Take it from me.
 
Ciao!

london living

 
 
 
 
Såhär såg det ut när jag gjorde den brittiska huvudstaden lite farligare än den brukar vara under mitten av februari. Med mig hem hade jag fyra stycken fantastiska coasters (jag känner att coasters bara händer just nu, om ni förstår vad jag menar), en borste i baby-blått från DET HÄR märket (vad annars?) samt en hel del annat krafs från Boot's, till exempel.
 
I övrigt så börjar jag jobba på den alldeles fantastiska butiken Bonnie ParksNytorgsgatan 14 eftersom... Well - den är smashing. OCH de säljer One Teaspoon där. Kom och säg konichiwa på torsdag vecka 19, och lova att inte gå därifrån utan att ha tagit med er åtminstone en eller två tjusigheter. Som en secondhand-kamera in style of det glada femtio-talet; det skulle i alla fall jag ha gjort.
 
Indupitably.
 
Nej - nu har jag inte tid med detta mer. Inte ni heller, för den delen. Solen skiner. Sippa Staropramen och känn er manliga på en uteservering, eller så. Här kan ni bara inte stanna.
 
Ciao!

eyes on...

1. Lång päls, utväxt lugg och allmänt o-fix och anti-piff.
 
 
2. Världens tuffaste specs från... Precis - Le Specs. Go get them.
 

Vem sa att Ozzy Osbourne inte hade stil? Åh - just det; ingen.
 
I've taught you well.
 
Nu måste jag rusa - ikväll ska jag käka på Mäster Anders.
 
Ciao!

dagmar did it

 
Och här gick vi som bäst och trodde att mintgrönt var förra årets skira färg (som syntes på mången genomskinlig långkjol vars ägarinna bara veckan senare precis som alla andra skulle reflektera i stilla undran över VARFÖR ett så osmidigt, lätt-söndertrasat och totalt genomskinligt plagg tillverkades över huvudtaget) dök denna upp som en liten, fantastisk, irriterande fluga. Perfektion på DAGMARs vis, och jag är eld och lågor.
 
Fler vaniljhjärtan, och snart kan jag ha 42:an som jag önskar beställa - mest eftersom alla andra storlekar är slut HÄR.
 
Right.
 
Disciplin, Mathilda, disciplin.
 
Vad vi alltså ser är för övrigt en totally smashing klänning med det i dagarna mycket passande namnet Lillian (kulturella pluspoäng, och inte bara modemässiga. Livet är mer än en catwalk, flickor. Även om det kanske var livets motsats vi pratade om just nu. Äsch - jag antar att ni tappade mig, men Gud; jag begär ändå inte mycket av er. Koncentration, det är allt jag vill ha) från House of DAGMAR i färgen Mineral Green.
 
Att den är mintgrön och inte mineralgrön tycker jag inte att vi ska gräva ned oss i. Konsten är fri att tolka precis som man vill. Och sedan så kan ju folk vara färgblinda också.
 
Ciao!

Sun light fun light

 
 
 
Såhär kan det se ut på gatorna i Nice, Frankrike. Jag kom därifrån i... Få se nu - söndags, förra veckan. Om jag inte minns fel. Och det gör jag nog inte.
 
Gudars - vad härligt det är att sippa cappa-cappa-cino under ömsom regntunga ömsom soliga skyar, eller allra helst en terassmarkis med klackarna på en annan stol och små, franska hundar rusande runt stolsbenen.
 
Rivieran (eller Frankrike above all) är jag inte klar med än på långa vägar. Inte på långa vägar alls.
 
Ciao!

viva verona

 
 
 
 
Redan inne på temat way bedårande italienska byar jag besökte men inte glömde - så kan vi ju absolut fortsätta en stund till, eller hur?
 
Ibland vill man se ut som en lyxig lady, och ibland som en gypsy utan hem men med mycket vacker bakgrund att luta sig mot (för denna gypsy bloggar naturligtvis - precis som alla andra flickor med ben att stå på och kläder att fotografera) - och då är looken ovan behjälplig.
 
Allt på allt och så guldskor, och glöm inte att titta på blommorna för de gör liksom looken - de med. Det är extrapoäng till alla som lyckas matcha sina kläder till staden som de för tillfället besöker (utom om ni är i Stockholm för här är det så grått just nu att det bara är typ Ann-Sofie Back som kan göra det med klass, eller något åt det hållet).
 
Ciao!

i don't feel like dancing

this
 
När dessa sköna snapshots förevigades strosade jag på Veronas gator på väg till den stora utomhusoperan för att se djur och människor i en salig blandning på en jättescen utan den minsta mikrofon. Och dricka bubbel och nuta av spektaklet, naturligtvis.
 
Om jag saknar solsken, sång och platta skor utan grova sulor? En aning. Men inte mycket mer än så. Ingen mår bra av att klaga, darlings.
 
Byxorna, toppen och skorna kommer allihop från Zara, och är än idag (nästan ett år senare - vilket med modemått mätt är mycket, mycket länge) en löjligt stor del av mitt outfit-liv. Sidensnyggingarna i laxrosa följde nu senast med till Nice där de skyddade mot kyliga morgonvindar och matchades med silver-ballerinas för absolut bästa ljus-färg-på-glittrande-färg-effekt (vilken, i motsats till common belief alltså uppnås genom att matcha just ljus färg och glittrande färg. Tro det eller ej). Jag köpte vid det tillfället crossianter, vilket kan få mig att ångra att jag någonsin åkte hem (eller bara åkte någon annanstans än där man kan få sprött bröd tillf fukost).
 
Ciao!

Like a natural woman


no shirt, no problems

 
Visst - den personen som uppfann klackar; all men owe him a lot. Men vad händer när klackarna har trillat av, alla festgästerna gått hem och du ändå står där alldelles helt utan high-lighter på kindbenen och några större planer för natten annat än att gå hem, krama om din teddy-björn och önska att... Ni vet - Bakis-tabletterna från Apoteket faktiskt fungerade. Vilket såklart inte alls är troligt, och särskilt inte med tanke på den mängd Margaritas som du vände upp och ned på tills du fick socker i hela ansiktet och ilande tänder av isen igår. Vad händer då, då? När du får en av de där få men mycket viktiga moments of realization som talar om för dig att ingenting egentligen är snyggare än det du hittar hemma, och att ett par solbrända ben räddar precis allting. Släng in en cykel också, så klarar du precis allting.
 
Okej. Nu pratar jag strunt igen, men poängen är i varje fall att klackar alltid är second bäst. Det bästa är naturligtvis att bygga upp förväntningarna som får alla att förstår precis hur dashing du kommer att se ut när du byter strandsandalerna mot kvälls-dekadens, och då fungerar inget - absolut inget - bättre än den krispigt vita och förhoppningsvis icke kosmetikabefläckade herrskjortan.
 
Och det, mina kära vänner, är anledningen till att man bara är riktigt tjusig om somrarna.

För med heltäckande byxor blir krispigheten och löftet om doften av smaragdgrönt saltvatten in style of vilken riviera som helst bara... Beyond platt.
 
Jag älskar naturligtvis Filippa K's varianter, även om alla vet att alla skjortor (vita i synnerhet) bör vara courtesy of någon av manligt kön. Fråga din granne och din chef, och om allt annat går i stöpet har ju faktiskt nästan alla märken en herravdelning. Smit förbi Hermès och spruta någonting de Homme på kragen för bästa möjliga känsla och största möjliga självförnekelse. Var och en är sin egen lyckas smed, chiquitas.
 
För dagens inspiration står en way blasé Garance Doré, vars hippa hemsida ni hittar här.
 
Ciao!

sorry i shot your pony

 

Hästsvans kallas en frisyr där håret, med hjälp av ett hårband, hårsnodd eller spänne, sammanfogas på bakhuvudet till en tofs eller svans.

 

I vardagslag är hästsvans en vanlig frisyr bland flickor och kvinnor. Även i något mer formella sammanhang förekommer hästsvansar, men då ofta mer varsamt uppsatta och med ett elegantare spänne.

 

Även män med långt hår kan ha hästsvans, som då brukar sättas upp med ett diskret hårband.

 

I en besläktad frisyr delas håret i mittbena och sätts upp i två tofsar. Dessa brukar dessa kallas råttsvansar eller pippilotter.

 

Cadogan, eller Catogan, var en hästsvansfrisyr i form av peruk för både män och kvinnor som förekom omkring år 1750.

 

Och så är det med det. När jag sticker till Nice (jag sticker aldrig någonannanstans. Jag vill bara låta som om jag gör det, men när jag säger att jag "sticker" till Afrika är det bara eftersom det låter så belevat att säga så. Jag åker flygplan dit och är precis lika nervös och förväntansfull som alla andra. Vad gäller Nice är jag på min höjd en smula uppspelt, men med den typen av förväntningar som inte surnar så fort solen inte torkar de blöta badhanddukarna, utan regnet faller tätt istället. Om ni förstår vad jag menar) ska jag göra mitt absolut bästa för att svänga ihop något åt Kates way piffiga håll, matcha med illrosa polo-topp och någon typ av shorts (eller utsvängda jeans om vädret inte tillåter stilistiska utsvävningar av det svalare slaget) för att sedan ta så mycket plats på stranden som det bara är fysiskt möjligt. Och jag kommer antagligen att dofta rosé-vin precis hela tiden.

 

Och sedan ska vi äta indiskt, såklart. Vet ni att den bästa indiska restaurangen ligger precis vid den stora kyrkan i Gamla Stan? Så fort jag får möjlighet ska jag naturligtvis tala om namnet för er. Inte för att ni inte egentligen drömmer om gastronomiska orgasmer istället för de av den modemässiga sorten (de må vara kortare, men icke desto mindre stannar minnet kvar likt en envis blåbärsfläck på dina brand new manchester-jeggings - egentligen bara ren tur, för jeggings har ändå aldrig klätt någon överhuvudtaget - och ekar i all evighet, vilket såklart är längre tid än vad det tar för klackar att gå av). Men i alla fall.

 

Ciao!

it's better down where it's wetter


 

HOP aBOaRD







Missförstå mig inte - jag är naturally ingen skate-tjej in terms of baggy-jeans och... Ni vet - slappa t-shirts med spritmärkestryck. Även om tidigarenämnda stass låter som en smashing sommar-klädsel alla dagar i veckan.

Men sedan såg jag Lords of Dogtown och kom fram till att alla borde prova på det någon gång (kanske eftersom Emile Hirsch är så löjligt fierce hela filmen igenom). Problemet? Åh - jag äger ingen skateboard och jag köper hellre klackskor i smaragdgrönt för pengarna.

Tror jag. Detta kanske blir sommaren som jag rullar mig igenom. Kanske inte. Men kanske.

Visst tror ni på mig?

Ciao!

THe ZiMMeRMaNN SuMMeR-LOViN'











Dessa smått fantastiska håligheter ticks every box for me och får mig att vilja plocka fram kökssaxen snabbare än ni hinner säga "Zimmermann S/S 2012".

Är det inte bara det mest underbara ni någonsin har vilat blicken på? Klänningen och den förvirrade body-toppen på sista och första bilden ger mig andningssvårigheter.

Det känns som om futuristiska pasteller är den mer eller mindra starkast lysande stjärnan på min modehimmel just nu. Vad tror ni?

Ciao!

COMe TO MaMa



Detta är klädesmässig perfektion som får mig att dregla ned mitt tangentbord. Stella McCartney - du sätter min värld i gunging.

I övrigt är allting precis so vanligt med undantaget att orkanen Mathilda har tappat bort sin telefon för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men - som man säger: "It's a small price to to pay to the party-gods". Någon på Berns blev antagligen très lycklig över att springa på en leopardbeklädd raring att skicka kärleksbrev från eller ringa hemliga samtal med. Eller något.

Min plånbok håller inte med mig, men den är å andra sidan svart och i lack och ganska lycklig i alla fall.

Ciao!

DaNGeROuS aNiMaLS

















Jag kan inte låta bli att visa dessa bad boys för er, flickor. Bortse från the fishy flip-flops och rått-tofflorna och tänk er en i övrigt hipp outfit. Jag tror att det skulle kunna fungera. Kanske inte fågel-raringarna högst upp då, av praktiska skäl, men alla andra.

Inte? Well - det där är bara att vara très trångsynt.

Är du sugen på att göra ett försök? Jag lovar att stötta dig. Klicka hem Natacha Marro-snyggingarna längst ned här, och ta storstadsdjungeln med storm.

Ciao!

Tidigare inlägg
RSS 2.0